Hur fungerar kontraster i politik?

I media gillar man kontraster och partier jobbar hårt med att framhäva skillnader mellan de egna idéerna och politiker och motståndarnas.

Det finns kontraster som partierna framhäver utan skam, som Moderaternas arbetslinje och bidragslinje eller Jan Björklunds ordning och reda kontra sjuttiotalets flumskola.

Det finns kontraster som ramar in en hel debatt, till exempel papperslösa och illegal invandring, två ramar som berör samma ämne men ur olika perspektiv, människans och myndighetens. Ju mer debatten handlar om papperslösa desto svårare blir det att argumentera för hårda gränskontroller och att sjukvård endast är för svenskar. När vi förstår en fråga som huvudsakligen en fråga om människor i nöd så styr det vilken politik som når framgång. Om vi däremot tar upp illegal invandring så verkar statens utmaningar mer begripliga, vi får lättare att tänka på hur systemet ska utformas än hur vi behandlar den enskilda människan.

Ett annat exempel hörde vi häromveckan när Mats Knutsson intervjuade Fredrik Reinfeldt som uttryckte att det är positivt att arbetsutbudet ökat! Arbetsutbud är i princip synonymt med arbetslöshet ur ett företagsperspektiv.

Men vad är motsatsen till välfärdens kärna? Välfärdens frukter? Välfärdsäpplet?
Ordet kärna aktiverar ett komponentperspektiv, att delarna är det viktiga när man diskuterar välfärd. Inramningen för in diskussionen på kostnadsfrågor och vilka delar som hör hemma i välfärdssamhället, ett samtal om kvantiteter.

Motsatsen till välfärdens kärna är att tala om varför vi har välfärd.

• “Vi tror på ökad kontakt mellan vårdpersonal och patienter”
• “I ett friskare Sverige är människor gladare och lever lyckligare liv”
• “Utbildade medborgare stärker både sig själva och alla andra”

Motsatsen måste handla om något annat än komponenter, kvantitet och hur välfärden ska byggas.

Att svara på ett politiskt budskap handlar om att använda en ram som bygger på det egna synsättet och de egna värderingarna, och att undvika motståndarens inramning, synsätt och värderingar.

Gröna bloggar om kontraster

SCHLAUG.SE - Så är det då utrett: Mindre klasser ger bättre kunskap och större intresse för utbildning

Hans lilla gröna - Religionsfriheten – ifrågasatt och ofta misstänkliggjord i humanismens namn

Om forskningens betydelse (till min syster)

Idag disputerade min syster och jag tänkte säga några ord om forskningens betydelse på disputationsmiddagen ikväll. Hon är läkare och skriver om genuttryck i fettceller (eller något åt det hållet:)

Kristina, det är en sån här dag som vi är stolta över dig och känner tacksamhet för det du åstadkommit.

När jag funderade över vad jag skulle säga så började jag med att försöka läsa din avhandling och kunde snabbt konstatera att högstadiebiologin inte räckte speciellt långt. Det gjorde mig fundersam, hur kommer det sig att jag tycker det här är viktigt, för det gör jag, och varför bryr jag mig?

Till viss del beror det på att du är min syster och jag är stolt men det är något mer. Du är forskare och forskningen har betydelse. Men varför? Varför har vi forskning?

Forskningen är grunden för mycket i vårt samhälle. Den ger oss

• friskare luft
• renare vatten
• ett rättsväsende som hjälper medborgarna att hålla demokratin på kurs
• ett bankväsende som betalar ut löner
• vägar att färdas på
• internet för att distribuera information och 
• sjukvård som skyddar och stärker oss

Utan forskningen har vi inte ett fungerande samhälle. Utan forskningen stannar utvecklingen upp.

På grund av forskningen

• ser vi världen klarare
• tänker vi snabbare
• tänker vi bättre
• lär vi oss mer, bättre och snabbare

och i skolan så ser forskningen till att alla får l&a

Mångfald, en funktion

Är mångfald en värdering? Nej. Det känns som en värdering men begreppet handlar mer om funktion än mening. Det kan till exempel betyda att vi vill ha många olika kulturer i vårt samhälle.  Jag tänker att mångfald är en inramning mer än en värdering och jag tror vi borde formulera andra ramar som bättre förmedlar det vi vill.  Inte minst för att mångfald låter byråkratiskt och känslokallt för många människor.

Varför vill vi ha mångfald?

På vissa sätt har vi det redan. Världen är som en stor mångfald, nätet också, och i naturen så är mångfalden enorm.
Jag tror att för människor med en progressiv syn på samhället finns en koppling mellan samhället och den biologiska mångfalden. Man tänker att samhället utvecklas av en mångfald av idéer eller nåt åt det hållet.

Men det finns underliggande känslor och värderingar som är det verkliga skälet till varför vi gillar mångfald. Vi bryr oss om varandra, känner empati och ansvar, för oss själva och för varandra och vi agerar utifrån det ansvaret. Vi är alltså inte nöjda med att bara hjälpa oss själva, då tvingas vi konkurrera ut någon annan. Vi vill hjälpa alla; oss själva och andra människor och därför tycker vi att alla kulturer har betydelse och att vi hör ihop. Vi ser oss själva som del av en mångfald och att förneka den är att förneka oss själva.

Gröna bloggare om mångfald

Miljöpartister i Sundsvall - Koalitionen håller kursen trots tuffa tider

idéer & tankar; reflektioner - Remissvar - Borås 2025

SCHLAUG.SE - Grön revolt - eller kanske snarare ärofyllt återtåg till grön politik..?

Hans lilla gröna - Skolor med utbildningssyfte bättre än skolor med vinstsyfte

Akkomp’s blog - Ekoturism - om att färdas väl

Huddingeperspektiv - Låna inte ut Pride till intoleransen

Närmare varandra, åk buss!

Nu har vi kommit till del 3 av min serie om Stockholm, se det som en fortsättning på den förra som också handlade om bussar. Det här tänker jag skulle man använda för att marknadsföra investeringar i busstrafik eller som valaffischer. Inramningen är att vi ökar kontakten mellan människor, vänskap, att vi närmar oss varandra och det vilar på värderingar som gemenskap, tillit och empati.

Verklig effekt får detta när man kontrasterar med en kampanj som visar hur bilen isolerar oss från varandra, att motorvägar låser in oss i våra bilar, håller isär stadsdelar och forslar oss förbi varandra. Det är motsatsen till närhet och liv. Det är kyla, ensamhet och död.

Informationsasymmetri

I helgen deltog jag i Miljöpartiets kongress, en givande men stundvis mycket frustrerande upplevelse. Ur ett medlemsperspektiv känns kongressen som en kamp mellan partiledning och medlemsrörelse, ett omtalat fenomen som verkar förekomma i alla politiska läger.
Något som verkligen är irriterande är när styrelsemedlemmar eller andra veteraner använder sin politiska erfarenhet till att trumfa bort medlemsförslag, att utnyttja sitt informationsövertag på olika sätt.

För den som levt på internet kanske detta känns bekant. Chocken som etablerade spelare får när de möter nätet och tvingas stå till svars för sina handlingar och inte längre vet mer än sina motparter.
I svensk politik har inte denna förändring skett ännu. Jag säger ännu för det är en tidsfråga innan det sker.

I Miljöpartiet är denna informationsasymmetri känd för de flesta som försökt engagera sig i partiets politik via nätet.
Det finns ett intranät som drivs av…och det här kommer datorveteraner inte tro är sant, First Class! Ja du läste rätt, First Class! Gruppverktyget som hade sin storhetstid första halvan av nittiotalet och som var sopigt redan då. Ribban för att kunna delta är, på grund av detta, väldigt hög.

Så medlemmarna har inget bra sätt att diskutera politiken, processerna och partiet. Det finns ingen miljö som samlar medlemmarna.

Mp.se, partiets webbplats, är klart bättre än intranätet men även det har många svagheter. Det är till exempel svårt att:

• hitta rätt dokument
• se var man har hamnat
• se vad man har för alternativ
• urskilja olika funktioner och element
• hitta kontaktinformation till rätt person

Kort sagt, webbplatsen är ganska normal.
Jag vill betona att det här inte beror på tjänstemännens insatser, de verkar göra ett bra jobb tycker jag. Johan Schiff, som är webbredaktör för mp.se, lyssnar och reflekterar över medlemmarnas situation och arbetet med den nya webbplatsen sker på ett föredömligt öppet sätt med stor lyhördhet för medlemmarnas intressen. I helgen pratade vi en stund på kongressen om nya lösningar för medlemskommunikation, vilket var givande.

Nej problemet är strukturellt, inbyggt i relationen mellan medlemmar och förtroendevalda. Partiledningen har helt andra behov och mål än medlemmarna. De befinner sig i en situation som präglas av konkurrens, ett vansinnigt mediaklimat och krav på perfektion. Medlemmarna vill prata av sig om hjärtefrågor, kanske skriva en motion, träffa andra medlemmar, driva en fråga man tror på och få känna sig sedd.

Partiledningen har alltså litet intresse av en medlemskår som

• kan mycket
• ställer höga krav på delaktighet
• kräver de förtroendevaldas energi och engagemang i utbyte

Medlemmarna har å sin sida inte så mycket till övers för slipade, men uttjatade budskap som man inte varit med om att formulera, hemlighetsmakeri eller makthierarkier.

Nuvarande situation där partiledningen har ett informationsövertag över medlemmarna tjänar alltså partiledningen väl men frustrerar medlemmarna. Varför delta om man bara är ett transportkompani?

Så vad är lösningen för medlemmarna?

Idag insåg jag att det faktiskt inte är ett nytt intranät eller en bättre kanal för medlemmarna till partiledningen.

Lösningen är en grön infosfär som kontrolleras av medlemmarna; öppna diskussionforum som vi driver och kontrollerar, mailinglistor som alla kan vara med på, webbsidor där alla medlemmar kan publicera och så vidare. När medlemmarna kontrollerar sin egen information och sina egna kanaler kan partiledningen arbeta utan den ständiga kampen med medlemmarna och medlemmarna kan uttrycka sig gemensamt.

Andra gröna bloggar om kongressen

green plastic watering can - Mer ideologi, mer vetenskap, mindre flum

Pesto Silvestri - Tåg vs. Flyg - något är galet!?

Helene Öberg - Sammanfattning av kongressen

Bloggen för ett hållbart samhälle - Cykelarbete

Stina Bergström - Det är politikens fel att tåg är dyrare än flyg

Fredriks gröna hörna - Vart är vi på väg?

SCHLAUG.SE - Dagens åsiktspaket…:-)

Pesto Silvestri - Grön Ungdom och Klimatterapi!

Miss - Kongressen

Kognitiv och materiell policy

Det finns två sorters policy

1. kognitiv
2. materiell

Materiell policy är bekant för de flesta, det beskriver vad politiken ska göra, till exempel storlek på gränsvärden för utsläpp eller bullernivåer i trafiken. En materiell policy har en kognitiv dimension, ofta omedveten och implicit. Den kognitiva dimensionen består av idéer, ramar, värderingar och tankesätt som informerar den politiska förståelsen av den materiella policyn.

Arbetskraftsinvandringen är en materiell policy som bygger på två helt olika synsätt, två olika kognitiv policy.

Den ena, vi kan kalla den konservativ, ser på arbetskraftsinvandringen som en bra grej för att Sverige tjänar på det, att vi får mer kvalificerad arbetskraft och know-how. Det är en kognitiv policy som Fredrik Reinfeldt och Tobias Billström kommunicerar varje gång de talar i media om arbetskraftsinvandring.

Den andra, den kallar vi progressiv, gillar arbetskraftsinvandring för att den hjälper människor som har det svårt, att vi bryr oss om varandra och tar ansvar för varandra.

Det är en kognitiv policy som Miljöpartiet borde kommunicera men oftast inte gör. Detta får flera följder:

• Människor tror att Miljöpartiet vill ha arbetskraftsinvandring av samma skäl som Moderaterna.
• Varje gång det konservativa synsättet nämns och aktiveras i människor så stärks deras tro på det synsättet, inte bara när det handlar om arbetsmarknadsfrågor utan i alla frågor, vi får lättare att tro på konservativa lösningar och svårare att tro på progressiva lösningar.

Lösningen är att aktivera ett progressivt synsätt och progressiva värderingar så ofta det går.