Vill vi ha Internet eller modererade nät?

Internet liknar vägar, det är one size fits all vilket medför att all sorts trafik kan använda det.

Men om mobil- och bredbandsoperatörer skulle koppla ihop distribution med tjänster får samhället problem. Internet fungerar bättre än modererade distributionskanaler, läs The Rise of the Stupid Network, en klockren analys, och World of Ends.

Dagens mobiloperatörer levererar två saker, tjänster och infrastruktur. Operatörerna tjänar mer på att blanda ihop dem.

Tidigare har ringsignaler sålts som en del av mobilabonnemanget och operatörerna har tagit betalt av tjänsteleverantörer som vill finnas med i operatörernas abonnemang. Nu försöker de omforma Internetdistribution till något som liknar mobiloperatörsmarknaden för tio år sedan. Men att hantera Internetdistribution som en tjänst (telefonsamtal, sms, Internetdistribution, svarare, ringsignaler) är alltså att blanda äpplen och päron.

För samhället är det viktigt att dessa hanteras separat. Vi vill själva styra över hur vi använder nätet men hur uppkopplingen sker är mindre relevant.

  1. infrastruktur (Internetdistribution)
  2. tjänster (telefoni/ www/ epost/ voicemail/ video)

Om vi byggde vägar på mobiloperatörernas sätt skulle vi få Volvovägar för Volvo-godkända fordon, Investorvägar och ABBvägar som bara släpper förbi sina samarbetspartners och så vidare. Det skulle uppenbarligen inte göra livet bättre för någon. Vi vet inte vad företagen heter som asfalterar och sköter vägarna och det vill vi heller inte veta, vi vill bara ha bra vägar, åkandet sköter vi själva.

Vad gäller kapacitetsfrågor så är det avgörande att lagen, och inte operatörernas egna bedömningar, avgör hur det ska hanteras. Operatörerna ska sköta distribution, inte filtrering! Filtrering = tjänster = att göra skillnad på bitar- torrentbitar, Skypebitar, wwwbitar, epostbitar, RikardLindebitar, kanal5bitar etcetera.

2012-03-28: Teleoperatörer vill blockera gratis telefoni

Skolan avgör om samhället består av kompetenta och omdömesgilla medborgare

I en diskussion om vårdval och skolval skrev jag följande:

“Men jag vill inte välja, det är ingen frihet för mig att välja skola till min dotter, det är en stor belastning i ett läge där jag knappt hinner sköta vardagssysslor innan jag går och lägger mig. Dessutom är skolan så komplex att det är omöjligt för en lekman att bedöma, en uppgift som gjord för en myndighet faktiskt (vilket givetvis även gäller vården). Vad hände med att alla går i en skola med en viss grundnivå, ett system som stärker alla?”

> Menar du allvar Rikard, du vill inte välja? Det argumentet har jag faktiskt aldrig hört förr. Förklara?

Visst menar jag allvar.

Skolan avgör om samhället består av kompetenta och omdömesgilla medborgare, om människor har god förmåga och möjlighet till samarbete och självbestämmande. Det krävs en enorm apparat för att få detta att fungera. Att bedöma det är helt omöjligt för en enskild, det krävs massor av olika expertis för att göra det.
Jag vill dessutom slippa risken att välja fel och att mina barn drabbas resten av livet. Oavsett var ett barn hamnar så ska skolan stärka och skydda dem, och det ska inte hänga på föräldrarna att barnen får uppleva och lära sig en massa i skolan.

Att det är ett stort och krävande arbete att bedöma en skola bidrar givetvis till min ovilja, varje skola marknadsför en aspekt (typ “vi är dramaskolan”) vilket gör att jag direkt vill veta hur de klarar av alla andra aspekter, och jag sover redan för få timmar varje natt.

Det är önskvärt att vi ska kunna påverka vilken skola barnen går i, det har man väl kunnat sen innan vi föddes, men det är långt ifrån den viktigaste delen av ett fungerande skolsystem.

Vårdens uppdrag är att skydda och stärka

Diskussionen om Carema och vården av gamla riskerar att handla uteslutande om ekonomi vilket leder till dåliga beslut och dålig vård.

Demokrati utgår ifrån empati, att människor bryr sig om varandra och agerar utifrån det, att vi tar ansvar inte bara för oss själva utan även för varandra. Statens uppdrag är att förverkliga dessa principer på två sätt, genom att stärka och skydda.

Den centrala frågan i detta fall är

  • Vilket system skyddar och stärker de gamla bäst?

Stockholms stad har ett moraliskt uppdrag att skydda och stärka alla medborgare och just nu klarar man inte av det. Samtalen och debatten om vården ska utgå ifrån hur man bäst skyddar och stärker medborgarna. Debatten om vårdföretagens ekonomi är en skendebatt.

Energi handlar om rörelse, inte stabilitet

Rörelse i New YorkDe senaste tjugo åren har Sverige utvecklats till ett rörligt nätverkssamhälle. Lokala förutsättningar avgör inte längre tillgången till kultur eller vilken sorts arbete vi kan utföra. Vi har jobbet med oss på nätet och mobiltelefonen fungerar ofta som mötesplats.

Vår energiförsörjning har dock fastnat i industrisamhällets hierarkier och centraliserade system. Dagens energisystem utgår från konservativa värderingar, om den starka auktoriteten som står stadigt i en farlig värld. “Kraftinramningen” framhäver fördelar med centraliserad kontroll och storskalighet.

En progressiv värdegrund för energi handlar om empati, samarbete och frihet. Vi bryr oss om varandra och varje människa ska vara fri att bestämma över sitt eget liv. Samarbete ökar alla människors förmåga och möjlighet till självbestämmande.

Framtidens energilösningar handlar om rörelse. Ju mer rörliga verktygen är desto mer ökar vår frihet. Allt som rör sig omvandlar vind till energi, allt som exponeras för ljus laddas upp. Energisamarbeten mellan små verktyg sker utan vår aktiva medverkan och ser till att energin hamnar där den gör störst nytta. Gränsen mellan konsument och producent suddas ut. Fortskaffningsmedel både använder och genererar energi. Bussar, tåg, människor och byggnader överför energi till varandra.

Att betala för energi blir mindre självklart eftersom mängder av energi samlas utan möjlighet att använda den, som parkerade bilar som fortsätter att ta emot ljus efter batteriet är laddat. Vi kommer inte ha samma anledning att hålla fast i varje kilowattimme när distributionen sker spontant och distribuerat. På framtidens energimarknad köper vi energiverktyg, till exempel solpaneler och vindtrummor, och får så att säga energin på köpet.

Utvecklingen från energi som tjänst till energi som produkt är bakgrunden till kraftjättarnas kamp för att bygga ut kärnenergin. Bolagen definierar energi som en tjänst, priset baseras på hur många kilowattimmar vi använder, och till skillnad från förnybar energi så fungerar kärnenergi, likt olja och kol, endast som tjänst. Ingen ondska alltså, utan marknadslogik och företagen har framgångsrikt fått med sig svensken i sin syn på energi. Men samtalet om stabilitet och kraftfullhet bör vi överlåta åt industrin.

Vårt jobb är att ändra människors syn på energi, att driva samhällsdiskursen om energi mot rörelse. Då öppnas dörrarna för förnybar energi och smartare energilösningar.

Människors drömmar och vilja till förändring

Occupy Wall StreetMänniskors deltagande är utgångspunkten för den progressiva synen på politik. Partiernas uppdrag är att skapa verktyg och system som hjälper människor att delta, och som gör det lättare för medborgare att bidra till det gemensamma. Hinder som människor möter när de försöker förverkliga sina idéer i politiken måste rivas.

Till min stora glädje uttrycker Gustav Fridolin, Anders Wallner och Helene Öberg det här väldigt väl idag på DN Debatt. Miljöpartiet har satt upp ambitiösa mål för arbetet att hjälpa människor till ökat deltagande och det jag skrev igår, att partierna ska fungera som en hävstång för medborgarna, genomsyrar hela debattinlägget:

Tror vi på att alla någon gång i sitt liv ska ha möjligheten att ta ett politiskt uppdrag ska ingen behöva välja bort politiken för att man har svårt att få barnpassning eller jobbar på oregelbundna tider. Vi måste upp ur källarlokalerna och in på lunchfiket. Mötet över nätet som man planerar in själv ska vara lika naturligt som kvällsmötet. Och när vi väl träffas ska lekhörnan vara ett lika naturligt inslag i mötesmiljön som talarlistan.
Det måste gå att förverkliga sina idéer i politiken, även om man just för stunden inte vill eller har möjlighet att ta ett politiskt förtroendeuppdrag. När vi människor engagerar oss förväntar vi oss att de särskilda erfarenheter vi bär på ska kunna diskuteras med andra som är insatta, och läggas till grund för politiken.

Skillnaden mellan ett folkstyre och ett elitstyre är, förutom moraliska olikheter, att folkstyret varseblir människor och samhälle på sätt som en elit aldrig kan klara av. Mängden deltagare i en demokrati avgör om medborgarna har en någorlunda klar bild av verkligheten eller om man går till val och fattar beslut utifrån en illusion av det som sker. Vi får leva med väldigt olika samhällen beroende på vilken modell vi använder.

När människor kommer till oss

Miljopartiet de gronas Kommun och Landstingsdagar i V“När människor kommer till oss med engagemang och idéer, då är vi de som säger ja!”

Anders Wallner talade idag på Miljöpartiets kommundagar och han verkar ha inspirerat många. Jag är glad att mp är öppna för idéer och människors engagemang, det är avgörande för en folkrörelse.

På möten, och när förtroendevalda talar, så saknar jag dock något mycket viktigt. Människor och samhället är utgångspunkten för politiken, det som politiken har att relatera till, inte partierna eller deras agenda! Det måste vi förmedla varje gång vi säger eller gör något.

Anders hade kunnat säga så här:

“När människor känner engagemang och har idéer för att förbättra samhället så är det vårt jobb att lyfta dem och deras idéer, att fungera som en hävstång för medborgarna!”

Det är givetvis ingen katastrof att han formulerade sig som han gjorde, han menar väl och man jobbar väldigt hårt på att ta vara på medlemmarnas engagemang i Miljöpartiet. Men det här är framförallt en fråga om synsätt, något som får långsiktiga konsekvenser och därför är det viktigt att vår egen förträfflighet inte hamnar i centrum för det vi gör.

Fotolicens

Moderatgubben

Carl BildtKonservatismens stora svaghet är att den är stel. Ha det i bakhuvudet så förstår du bättre varför moderaterna beter sig som de gör.

Moderaterna är som en gammal gubbe. Han håller fast i pengarna och köper aldrig något annat än tio kilo smör på rea, han tänker att han sparar fast han vet inte riktigt varför, han vill att ungarna i skolan sitter ner och håller tyst, “som på min tid”, han ser välfärd som ett substantiv, ett piller man kan köpa på apoteket eller plomben som tandläkaren fixade och han drömmer aldrig om vad han ska hitta på de kommande åren.

Problemet för moderaterna är att folket valt gubben och han ska stå till svars inför folket, annars riskerar han att bli utslängd och stelna för gott. Därför har han börjat snacka om sånt som får honom att verka yngre och mer vital, ibland nästan atletisk, som en människa som rör på sig. Han snackar om allt som rör på sig, trots att han själv satt sig för att vila på rullatorn.
Tänk på den gamle gubben när moderaterna säger “reformlandet Sverige” eller när de ljuger och säger att de var med och införde den fria rösträtten (som stimulerar till rörelse i samhället), och tänk på den stele gubbjäveln när Anders Borg talar om partibidrag och försöker få det att framstå som att partiet är för transparens och öppenhet, när han egentligen vill drämma igen dörren för alla som knackar på, han tänker att ingen ska komma in och bestämma hur jag ska använda mina pengar. Tänk på moderatgubben som inte kan föra ett samtal (inte ens på Twitter) utan mässar på om hur jävliga ungdomarna blivit.
Tänk på moderatgubben som somnat i fåtöljen, med kiss i brallan och som aldrig aldrig aldrig kommer att lägga pengar på att laga toalettdörren eller gå med på att byta stammarna i föreningen, hyran kommer ju höjas med tolv öre och när jag var liten var det mycket pengar se.

Och visst är det fint med någon som verkar ha fått tillbaka livslusten, någon som sakta jäktar ut till bänken på torget och ställer frågor till förvånade ungar som passerar. Men konservatismen har inte kommit tillbaka för att stanna, det konservativa Sverige stelnar och ingen livsgnista i världen kan rädda den för dess grundproblem är stelhet och människor vill röra på sig.

Den fantastiska kopplingen mellan sakfrågor och värderingar

Det finns åtta partier i Sveriges riksdag. Alla säger att de värnar miljön och vill satsa på förnybar energi! Men partierna tycker väl olika? Vi har ju olika åsikt om vad som är viktigt. Vi gillar olika lösningar, föredrar olika persontyper och betonar ofta skillnaden mellan två ståndpunkter. Något stämmer inte. På vilka sätt är Miljöpartiet unikt? Vad är den röda tråden i vår politik och vad gör vi när alla politiker hävdar att de jobbar för miljön?

De tre solidariteterna uppfattar jag som utgångspunkten för det gröna synsättet – med djur, natur och det ekologiska systemet, med kommande generationer och med världens alla människor. Människan förmår se sig själv i andra och att agera utifrån den förmågan. På det följer ett antal andra värderingar och principer.

Värderingar förmedlar meningen med politik och de förklarar varför vi tycker en viss politik är rätt. Till skillnad från sakfrågor, som ofta splittrar, förmedlar värderingar relationer mellan människor och vad som förbinder oss till varandra, vad vi har gemensamt.

Någonstans mellan dessa stora, meningsfyllda värden och vardagens konkreta frågor tappar vi tyvärr ofta riktningen. Politikens mening glöms bort eller vattnas ur på väg till motionen eller omröstningen. Vi reagerar på partipolitiska utspel och svarar på sånt som är riggat till någon annans fördel. Kopplingen bryts mellan det vi strävar efter och den verklighet vi uppfattar.

Jag tror att det är kopplingen mellan den konkreta verkligheten och värderingarna som gör politiken meningsfull. När sakfrågor och värderingar hänger ihop så förstår mottagaren bättre varför vi vill något och hur vi kommer agera.

Partiprogrammet är en del av samtalet med det svenska samhället, med människor både i och utanför partiet. När Miljöpartiet nu formulerar ett nytt partiprogram ska vårt synsätt genomsyra texten.

  1. Vi bör framhäva kopplingar mellan sakfrågor och värderingar. Något förenklat, istället för “miljöpartiet vill höja bensinskatten med tio procent” kan vi säga “vi människor måste sluta lämpa över problem på andra och börja ta ansvar för våra handlingar, därför vill miljöpartiet höja bensinskatten med tio procent”.
  2. Vi bör lyfta och prioritera sakfrågor som exemplifierar våra värderingar och det gröna synsättet, inte bara i partiprogrammet utan i all kommunikation.

Även då partier förespråkar samma sak rör de sig i olika riktning. När människor ser kopplingen mellan sak och värdering blir skillnaden mellan politiska inriktningar tydligare. Det är med värderingarna vi kan uttrycka vårt synsätt och varje gång människor möter oss får de ta del av en grön uppfattning, en gemensam riktning och vision.

Moderaterna klarar inte av att regera i minoritet

Det finns ett glapp i svensk politik, mellan moderaternas konservativa moral och den politiska verkligheten i riksdagen.

Moderaterna är medvetna om sin svaga ställning men deras konservativa moral, grunden till deras politik, bygger på bilden av stabilitet och kraft. Man kämpar för att bibehålla bilden att det är regeringen som styr landet, att allt annat skapar oreda och kaos, inget att lita på när det blåser kallt på finansmarknaderna.

Inget försvagar den borgerliga politiken som när oppositionen synar regeringens försök att spela majoritetsregering. Det krävs att en majoritet av riksdagsledamöterna fattar ett beslut för att något ska ske. Det är riksdagen som har makten, som fattar beslut, inte regeringen. Regeringen utför riksdagens beslut.

Glappet mellan den konservativa moralen och det parlamentariska läget är grunden till moderaternas problem.

Vad är framing?

Ramar är ett av hjärnans verktyg för att förstå världen. Allt tänkande sker i ramar. En ram knyter ihop personer, skeenden, miljöer och andra element till en meningsfull helhet.

En vän kommenterade min vurm för George Lakoff och nämnde att Per Schlingmann har läst Lakoff. Jag skrev ett svar:

Jo Schlingmann har läst Lakoff och Luntz, men M har en stor organisation som arbetar med kommunikationen, Schlingmann frontar och har uppenbarligen talang, men det är en mindre industri som slipar till och för ut budskapen.

Artikelförfattaren Torbjörn missförstår framing. Han verkar uppfatta det som en marknadsföringsmetod, något man klistrar ovanpå en sakfråga eller en produkt, och att det ofta handlar om att bedra folk

Strunt samma vad det egentligen betyder, bara det skapar rätt känslor hos mottagaren.

Det är möjligt att även Per Schlingmann uppfattar det så, det är i alla fall ett missförstånd.

Ramar (frames)

Ramar (frames) är ett av hjärnans verktyg för att förstå världen. Allt tänkande sker i ramar. En ram knyter ihop personer, skeenden, miljöer och andra element till en meningsfull helhet.

Ett exempel, sjukhusramen. När vi tänker på sjukhus ingår ett antal roller

  • doktor, sjuksköterska, receptionist med flera

I sjukhusramen finns ett antal miljöer

  • operationsrum med operationsbord, reception med receptionsdisk och väntrum, patientrum med några sängar etcetera

Sjukhusramen innehåller även ett antal handlingar

  • en operation, receptionisten ropar ut namn, sjuksköterska som sätter dropp på en patient och liknande.

Sammantaget förklarar sjukhusramen vad vi avser när vi talar om sjukhus eller när något aktiverar tankar på sjukhus. Det handlar om vad vi uppfattar som normalt. Ett sätt att veta vad som inte platsar i en ram är att bryta den.

  • “Patienten gick fram till receptionen och började operera kirurgen som låg på disken och väntade på hjälp”.

Nope! Det är inte så ett sjukhus fungerar.

Allmänt

  1. Alla ord aktiverar en ram, när du läser ordet banan så aktiveras en banan-ram i ditt huvud vilket framkallar en bild av en banan
  2. Ord som är definierade inom en ram aktiverar ramen, ordet “skalpell” i meningen “han la ner skalpellen efter det sista lyckade snittet” aktiverar Operationsramen och antyder att “han” är kirurg.
  3. Att bestrida/negera en ram aktiverar ramen, “tänk inte på en elefant”
  4. Ramar förstärks när de aktiveras
  5. Ramar vinner över fakta! För att hjärnan ska förstå några fakta måste de passa in i befintliga ramar. Om fakta motsäger ramarna, ser hjärnan ramarna men ignorerar fakta.

Ramar är alltså något som finns i vår biologi, i våra hjärnor, de styr vad vi tänker och de förändras baserat på intryck, i synnerhet emotionellt starka intryck och upprepade intryck (vilket reklamvärlden använder men oftast inte förstår).

Så när Mona Sahlin pratar om utanförskap aktiverar hon en ram som gör skillnad på människor, tvärtemot vad hon egentligen vill, och det hjälper inte att hon kritiserar eller avfärdar utanförskapet- typ “tänk inte på utanförskap”. Så länge hon fortsätter att använda ordet utanförskap så aktiveras och stärks den moderata världsbilden, utanförskap bygger på ett konservativt synsätt, effekten blir att hon får svårare att få genomslag med s-politiken.

Håkan Juholt har använt termen “innanförskap” vilket jag är tveksam till eftersom även det aktiverar utanförskapsramen!

I politik är det viktigare att aktivera det moraliska synsätt man tror på än att argumentera logiskt sammanhängande utifrån motståndarens inramning. Varje gång utanförskapsramen aktiveras så försvagas S progressiva positioner.

Inramning (framing)

Med inramning aktiverar vi ramar. En inramning förmedlar verkligheten och det vi tycker och tror.

Inramning kan användas för att förmedla något så bra som möjligt men även för att ljuga och bedra, på samma sätt som språket eller andra kommunikationsverktyg.

I politiken bygger alla ramar på en moral, en tanke om vad som är rätt och fel. Det är moralen som ger argument kraft och genomslag. Moderaterna har lyckats enastående väl med att förmedla sin moral.

PR och framing är alltså olika saker och det är en ganska viktig skillnad som får omfattande och långtgående konsekvenser.