Månad: oktober 2011

Människors drömmar och vilja till förändring

Occupy Wall StreetMänniskors deltagande är utgångspunkten för den progressiva synen på politik. Partiernas uppdrag är att skapa verktyg och system som hjälper människor att delta, och som gör det lättare för medborgare att bidra till det gemensamma. Hinder som människor möter när de försöker förverkliga sina idéer i politiken måste rivas.

Till min stora glädje uttrycker Gustav Fridolin, Anders Wallner och Helene Öberg det här väldigt väl idag på DN Debatt. Miljöpartiet har satt upp ambitiösa mål för arbetet att hjälpa människor till ökat deltagande och det jag skrev igår, att partierna ska fungera som en hävstång för medborgarna, genomsyrar hela debattinlägget:

Tror vi på att alla någon gång i sitt liv ska ha möjligheten att ta ett politiskt uppdrag ska ingen behöva välja bort politiken för att man har svårt att få barnpassning eller jobbar på oregelbundna tider. Vi måste upp ur källarlokalerna och in på lunchfiket. Mötet över nätet som man planerar in själv ska vara lika naturligt som kvällsmötet. Och när vi väl träffas ska lekhörnan vara ett lika naturligt inslag i mötesmiljön som talarlistan.
Det måste gå att förverkliga sina idéer i politiken, även om man just för stunden inte vill eller har möjlighet att ta ett politiskt förtroendeuppdrag. När vi människor engagerar oss förväntar vi oss att de särskilda erfarenheter vi bär på ska kunna diskuteras med andra som är insatta, och läggas till grund för politiken.

Skillnaden mellan ett folkstyre och ett elitstyre är, förutom moraliska olikheter, att folkstyret varseblir människor och samhälle på sätt som en elit aldrig kan klara av. Mängden deltagare i en demokrati avgör om medborgarna har en någorlunda klar bild av verkligheten eller om man går till val och fattar beslut utifrån en illusion av det som sker. Vi får leva med väldigt olika samhällen beroende på vilken modell vi använder.

När människor kommer till oss

Miljopartiet de gronas Kommun och Landstingsdagar i V“När människor kommer till oss med engagemang och idéer, då är vi de som säger ja!”

Anders Wallner talade idag på Miljöpartiets kommundagar och han verkar ha inspirerat många. Jag är glad att mp är öppna för idéer och människors engagemang, det är avgörande för en folkrörelse.

På möten, och när förtroendevalda talar, så saknar jag dock något mycket viktigt. Människor och samhället är utgångspunkten för politiken, det som politiken har att relatera till, inte partierna eller deras agenda! Det måste vi förmedla varje gång vi säger eller gör något.

Anders hade kunnat säga så här:

“När människor känner engagemang och har idéer för att förbättra samhället så är det vårt jobb att lyfta dem och deras idéer, att fungera som en hävstång för medborgarna!”

Det är givetvis ingen katastrof att han formulerade sig som han gjorde, han menar väl och man jobbar väldigt hårt på att ta vara på medlemmarnas engagemang i Miljöpartiet. Men det här är framförallt en fråga om synsätt, något som får långsiktiga konsekvenser och därför är det viktigt att vår egen förträfflighet inte hamnar i centrum för det vi gör.

Fotolicens

Moderatgubben

Carl BildtKonservatismens stora svaghet är att den är stel. Ha det i bakhuvudet så förstår du bättre varför moderaterna beter sig som de gör.

Moderaterna är som en gammal gubbe. Han håller fast i pengarna och köper aldrig något annat än tio kilo smör på rea, han tänker att han sparar fast han vet inte riktigt varför, han vill att ungarna i skolan sitter ner och håller tyst, “som på min tid”, han ser välfärd som ett substantiv, ett piller man kan köpa på apoteket eller plomben som tandläkaren fixade och han drömmer aldrig om vad han ska hitta på de kommande åren.

Problemet för moderaterna är att folket valt gubben och han ska stå till svars inför folket, annars riskerar han att bli utslängd och stelna för gott. Därför har han börjat snacka om sånt som får honom att verka yngre och mer vital, ibland nästan atletisk, som en människa som rör på sig. Han snackar om allt som rör på sig, trots att han själv satt sig för att vila på rullatorn.
Tänk på den gamle gubben när moderaterna säger “reformlandet Sverige” eller när de ljuger och säger att de var med och införde den fria rösträtten (som stimulerar till rörelse i samhället), och tänk på den stele gubbjäveln när Anders Borg talar om partibidrag och försöker få det att framstå som att partiet är för transparens och öppenhet, när han egentligen vill drämma igen dörren för alla som knackar på, han tänker att ingen ska komma in och bestämma hur jag ska använda mina pengar. Tänk på moderatgubben som inte kan föra ett samtal (inte ens på Twitter) utan mässar på om hur jävliga ungdomarna blivit.
Tänk på moderatgubben som somnat i fåtöljen, med kiss i brallan och som aldrig aldrig aldrig kommer att lägga pengar på att laga toalettdörren eller gå med på att byta stammarna i föreningen, hyran kommer ju höjas med tolv öre och när jag var liten var det mycket pengar se.

Och visst är det fint med någon som verkar ha fått tillbaka livslusten, någon som sakta jäktar ut till bänken på torget och ställer frågor till förvånade ungar som passerar. Men konservatismen har inte kommit tillbaka för att stanna, det konservativa Sverige stelnar och ingen livsgnista i världen kan rädda den för dess grundproblem är stelhet och människor vill röra på sig.