Varför är Carl Bildt så jobbig?

Många gillade inlägget om Jan Björklund. Carl Bildt är en annan maktprofil som behöver granskas och ramas in. Jag tänker inte gå igenom svensk utrikespolitik och Bildt på samma sätt som jag gjorde med skolpolitiken, det tror jag inte jag klarar av, men jag har några tankar om utrikesminstern.

Carl Bildt ger intrycket av att vara en jobbig person. Varför är han så jobbig?

  • Han verkar bara tänka på egennytta, sin egen, sina uppdragsgivares eller Sveriges, ingen politik för att hjälpa de svaga och behövande där inte.
  • Han förvirrar både den som intervjuar honom och de som lyssnar. Han kan svara på frågor men alltid på ett sätt som han kontrollerar, han verkar spela ett maktspel och är fenomenal på att använda härskartekniker.
  • Han ger ofta intrycket av att veta mer och att han därför inte kan kritiseras, han skyddar sig själv och sin gärning med slutenhet. Att han är utrikesminister innebär för honom att han ska veta mer, få reda på statshemligheter, och fatta upplysta beslut. Det är Carl Bildt som ska känna till hemligheterna, ingen annan.
  • Han är stel i sitt sätt, följer en traditionellt konservativ mall för hur kontakt mellan människor ska fungera, allt enligt protokoll. Om någon ska improvisera så är det han, alla andra ska följa ett system som han förstår och kan manipulera.

Hur ska oppositionen hantera Carl Bildts utrikespolitik? Vilka värderingar och ramar kan desarmera den moderate gubben? Genom att vara motsatsen till alla hans svagheter så får människor en bild av hur svensk utrikespolitik skulle kunna fungera.

  • Samarbete
  • Öppenhet
  • Tillit
  • Empati
  • Förutsägbarhet
  • Kontakt med varandra


Man bör aktivera ett synsätt där länder samarbetar, där utrikespolitiken i ökande omfattning bygger på öppenhet, där tilliten mellan länder är ett av huvudmålen, där vi ställer upp för varandra och arbetar för att öka kontakten med andra länder och mellan alla länder.

Mittens riket som inte finns

Det finns ingen politisk mitt, ingen center att gå mot.

Det finns en mängd moraliska blandningar som utgörs av två moraliska synsätt som inte är förenliga på ett och samma område.

En person kan dock använda olika moral på olika frågor och ämnen. Som jag exemplifierat tidigare – en person kan vara progressiv i synen på arbetsrätt och facklig verksamhet men konservativ i synen på familjen och uppfostran.

En person kan se strikt på terrorism och terrorister, de ska fångas, straffas och man ska slänga bort nyckeln. Många kan nog känna åt det hållet när det gäller Breivik:

Samtidigt kan man värna om fattiga och vilja höja arbetslöshetsskydden, öka samhällets hjälp till de som inte har råd:

Samma person, till exempel du, kan alltså vilja ha hårda tag mot vissa och mer empatisk stil mot andra. Det finns ingen motsättning i detta, det är så vi fungerar:

och när vi tittar på politik med hjälp av denna insikt så blir en del nästan obegripliga saker ganska självklara. Det finns gott om personer i politiken som kombinerar till synes oförenliga ståndpunkter.

Hur man stoppar Jan Björklund

Jan Björklund dominerar skolpolitiken i Sverige. För många är han likafullt ett obegripligt fenomen. Trots att han använder de enklaste argumenten och trots att nästan all pedagogisk forskning visar att han har fel och trots att vi lever i ett utvecklat samhälle där sånt som jämställdhet står högt på agendan så kan han obehindrat driva en stock-konservativ politik för skolan. Han hade kunnat vara skolminister 1910.

Så vad gör vi? Hur stoppar vi Jan Björklund? Jo vi gör som med all politik, vi aktiverar ett annat synsätt!

I politisk diskurs är synsätt och värderingar viktigare än sakfrågor. En politiker som kan kommunicera sitt synsätt till människor kommer alltid att vinna över en som bara förmedlar sakpolitik! Varför? Jo den får  folk att tänka på samma sätt som den själv, att göra samma antaganden och att betona samma frågor.
Ronald Reagan är ett exempel på detta. När man gjorde mätningar om hans politik så visade de att få höll med honom i sak men att de flesta ändå ville rösta på honom. Man kände tillit till honom, han var sig själv och uttryckte sina värderingar tydligt.
Jan Björklund är på vissa sätt lik Reagan. Han uttrycker ett synsätt väldigt väl och han tror på det han säger. Skolan ska, ur ett konservativt perspektiv, handla om

  • auktoritet
  • disciplin
  • kontroll

Om man läser sina läxor, det vill säga om man disciplinerar sig, så förtjänar man en belöning, ett högre betyg. Bestraffning och belöning är centrala i Björklunds syn på skolan.

I motsats till den konservativa skolan finns ett progressivt synsätt. Elevers förmåga och möjlighet till

  • självbestämmande
  • samarbete
  • kommunikation

är tre värderingar som den progressiva skolan bygger på. En metafor för att beskriva detta, som jag lekt lite med, är tågluffning. På tågluffningen sätter man upp mål, planerar för resan dit och kommunicerar med människor.

Men för att återgå till saken, hur stoppar man Björklund? I en debatt brukar han kritisera all diskussion som inte berör ordningsfrågor. Han säger att det är frågor för experterna, för lärarna. Så här svarar man då:

Det är inte en fråga om expertis, det handlar om värderingar! Om man tycker att auktoritet, disciplin och kontroll är det som ska prägla skolpolitiken ja då ska man ta upp betyg och ordningsfrågor. Men om man värderar elevens självbestämmande, samarbets- och kommunikationsförmåga, ja då är det helt andra frågor som behöver lyftas i skoldebatten. Då ska vi prata, inte om vår betygsättning av elever utan om elevers förmåga att utvärdera sitt eget arbete, att lära sig av sina misstag. Då ska vi prata om träning i samarbetsfärdigheter så att grupparbeten en gång för alla verkligen är ett arbete som hela gruppen deltar i. Och då ska vi prata om vad skolan kan göra för att stärka elevernas förmåga att kommunicera med varandra och med omvärlden. Vad är viktigt för att klara sig i dagens samhälle och vad kommer bli viktigt i framtiden? Låt det avgöra vad vi ska diskutera och vad vi ska överlåta till experter.

När han tar upp betyg i fyran kan vi kontra så här:

De flesta är nog överens om att vi har alldeles tillräckligt med betyg i svenska skolan, det är det enda vi pratat om i snart tio år. Det finns andra frågor som är mycket viktigare för att utveckla skolan men det finns faktiskt ett betyg som skulle bidra till en bättre skola.
Förmågan att utvärdera och bedöma egna insatser är något som värderas högt i arbetslivet och som hjälper människor både på jobbet, hemma och när vi deltar i samhällsaktiviteter. Skolans uppgift är att stärka eleverna så att de är fria att bestämma över sig själva och Folkpartiets skola klarar inte av det. Den fostrar en hel generation att ta order från en överhet, lyda blint och inte tänka själva. Vi vill införa ett nytt betyg, där eleven bedömer sina egna insatser, dokumenterar utförligt, analyserar sitt arbete, konstaterar vad som gick bra och dåligt och funderar kontinuerligt över förbättringar.

Hur gör man ett politiskt parti som folk bryr sig om?

Hur kan du skapa ett politiskt parti som människor faktiskt intresserar sig för? Ett parti som tar upp relevanta ämnen på ett genomtänkt och klarsynt sätt? Ett parti vars politik faktiskt bygger på det medborgare och medlemmar tycker? Hur driver man en politik som inte bygger på det andra partier säger eller på det som sagts i tidningar och TV den senaste månaden?

Igår var det medlemsmöte för Miljöpartiet i Stockholm och vi diskuterade kommunikationskanaler, Radio MP, MP TV och tidningen Grön Puls.

Samtalet om tidningen handlade om hur den skulle produceras; med ett redaktionsråd, tillsatt av vemdå, eller av en fristående redaktion eller något annat? Jag hörde en del klagomål om att tidningen blivit ointressant, nästan som Grönt, en välproducerad och proffsig tidning som inte innehåller speciellt många spännande inlägg, den känns alldeles för tillrättalagd. Vad ska man göra för att en medlemstidning ska vara läsvärd?

Idag finns mer än 300 gröna bloggar som skriver i snitt 30-40 inlägg per dygn. En del av inläggen håller väldigt hög kvalitet, har ett unikt uttryck och är verkligen inte rädda för att ta ställning i en fråga. Det ser jag som en bra utgångspunkt för en grön medlemstidning. Min gissning är att de flesta bloggare blir glada om man ber att få återanvända deras texter och trycka dem i medlemstidningen. Om vi menar allvar med att vara ett progressivt parti, där medlemmarnas deltagande är det viktigaste och där alla röster får höras då är det här en skatt som väntar på att grävas upp.

Nätet vänder på publiceringsordningen. Tidigare fungerade publicering så här:

  1. Skribent skriver en artikel.
  2. Redaktion väljer bland artiklar och filtrerar bort det mesta.
  3. Utvalda artiklar publiceras i tidningen, eller på TV.


Idag, på nätet, fungerar publicering så här

  1. Skribent skriver en artikel.
  2. Skribent publicerar själv på en blogg.
  3. Artikeln uppmärksammas av andra och sprids via olika filter.


På nätet publiceras informationen först och filtreras sedan genom olika filter, filtreringen sker i efterhand, och redaktionen är lika stor som internet.

Ett problem som medlemstidningar dras med är att dom försöker presentera nyheter hela tiden, det som står i tidningen ska vara nytt. Och jag förstår att man tänker så, det är ju tradition sedan faraonernas tid att nyhetsförmedlare berättar om sånt som är nytt. Men poängen med nyheter var att de hjälpte människor tänka och fatta beslut. Nu finns det bättre sätt att stödja beslutsfattande än nyheter och det finns definitivt bättre verktyg som hjälper oss att tänka.

På vilka sätt kan vi hjälpa människor att utvecklas?

Det är frågan vi ska ställa oss när vi skapar en medlemstidning, eller när vi driver ett parti för den delen. För det handlar verkligen inte om oss i partiet. Det handlar inte om skribenterna som skriver tidningen. Det handlar om alla andra.

Vad kan vi skriva i en medlemstidning som hjälper människor att bli smartare, kunnigare, allmänt proffsigare än när de la första blicken på tidningens omslag? Hur kan vi stödja dem i det de brinner för?

Politiska partier måste sluta agera redaktion åt medborgarna och börja fungera som verktyg som hjälper medborgare att uttrycka sig. Det är medborgare som ska uttrycka politiken, inte partierna.


Andra bloggar om nyheter och publicering

Clay Shirky skriver bäst om det här ämnet.

Hållplats Hådén – Min presentation inför valet till partistyrelsen

Hans lilla gröna – Medias förflackning – ett hot mot demokratin – del 1

Hans lilla gröna – Medias förflackning – ett hot mot demokratin – del 2

Hans lilla gröna – Medias förflackning – ett hot mot demokratin – del 3

Hans lilla gröna – Medias förflackning – ett hot mot demokratin – del 4

Förbifartsmuren

Bilar isolerar människor ifrån varandra. Motorvägar isolerar stadsdelar från varandra.

Vi vill öka kontakten mellan människor, att vi närmar oss varandra. Genom att investera i kollektivtrafiken kan människorna i alla delar av Stockholm leva och utvecklas.

När vi formulerar kritiken av Förbifart Stockholm och andra motorvägssatsningar kan vi beskriva den som en mur, byggd i betong, som isolerar oss från varandra och som inte löser det problem den avser att lösa.

Miljöpartiet Stockholmsregionen formulerar kritiken så här (bra gjort, särskilt det första stycket tycker jag):

Vi är många som är överens om att Stockholm ska vara en stad där luften är lätt att andas. En region där man enkelt kan röra sig mellan stadsdelar och förorter. Från lägenheten i Bagarmossen till jobbet i Kista, det fina klippbadet på Värmdö eller till konsthallen i Tensta. Ett Stockholm som är öppet för alla som vill leva där och vara med och bidra till att staden hela tiden blir ännu mer levande.
Miljöpartiet ser dock till skillnad från andra inte att Förbifart Stockholm bidrar till detta. Vi tycker att vägbygget snarare är en björntjänst. Miljöpartiet de gröna i Stockholmsregionens kampanj om frågan har därför fått just namnet, Björntjänst Stockholm.

Jag skulle kunna tillägga

Vi vill att varje del av Stockholm ska vara en plats att leva på, att Stockholm ska vara en stad att leva i, ett hem!
Riv denna mur nu, innan den börjat byggas och släpp fram kollektivtrafik och cyklar. Släpp fram människor och låt oss skapa ett samhälle där vi kan möta varandra, där vi rör oss över stadsdelsgränser och utvecklar alla delar av vår stad.

Andra bloggar

Huddingeperspektiv – Förbifarten – en hälsofara

Alliansfritt Sverige – Riksrevisionen sågar Alliansens trafikpolitik

Miljöpartiet i Norrmalms stadsdelsnämnd – Prioritera kollektivtrafiken!

Mikael Clemens’ blogg – Klimatvinklar

Supermiljöbloggen – Stockholmare väljer kollektivtrafik före vägar

Hur kontrar man Arbetslinjen?

Ofta är det svåraste i politisk kommunikation att ta sig ur motståndarens inramning. Hur svarar man till exempel på den borgerliga Arbetslinjen?

När Arbetslinjen ramar in ett samtal så handlar det om antalet sysselsatta och arbetslösa. Anställningsförhållanden, arbetsmiljö, fackfrågor och andra arbetsmarknadsfrågor stängs ute ur samtalet genom denna inramning. Ramen använder direktkausalitet, antingen finns det fler jobb eller färre. Arbetslinjen utgår ifrån idén att man ska göra rätt för sig, arbeta, och om man gör det så förtjänar man en belöning. Om man inte jobbar, eller inte skaffar sig ett jobb, så förtjänar man att leva med följderna, till exempel att man inte kan betala för en sjukförsäkring. Arbetslinjen bygger på konservativa värderingar, framförallt disciplin och individuellt ansvar.

För att svara på Arbetslinjen måste du aktivera en annan ram i människor.

Värderingar är en bra startpunkt. Men vilka värderingar är relevanta? Fundera över vad som präglar livet på en arbetsplats. Vad finns det för problem? Möjligheter? Om du inte har ett jobb?

Förslagsvis handlar arbete om:

  • Frihet
  • Självbestämmande
  • Gemenskap
  • Samarbete

Jag fastnar för självbestämmande. En person som är i händerna på andra, som arbetar under hårda villkor, som någon annan kontrollerar, kan inte bestämma över sig själv. Det är ett problem.

För att kunna ta upp arbetets komplexitet, alla aspekter på arbete som inte får plats på Arbetslinjen, ska ramen bygga på systemkausalitet – liknelser och metaforer som rymmer komplexa berättelser och komplex logik.

Arbetet är en process, inte en sak, ett verb, inte ett substantiv.

Några exempel på metaforer vi kan använda:

  • Resor
  • Kontakt med okända miljöer
  • Utforskning

Att utforska något kan göras enskilt eller i grupp, det finns en frihet i att utforska, ett självbestämmande, potentiellt en gemenskap och samarbete. Utforskande följer inte en rät linje men inbjuder till systemtänkande. Det är dock svårt att veta om metaforen fungerar innan man provat och sett om det går att formulera argument med den. Jag tänker högt

“Gårdagens karriär var enkelspårig. Man började jobba när man var tjugo och gick i pension vid 65 från samma arbetsplats.
Idag byter människor jobb oftare. Vi utvecklas med våra uppgifter. Vi utforskar vårt gebit och lär oss nya saker hela tiden. Rollerna är ombytliga och vi fungerar allt oftare både som projektledare och som anställd. En modern arbetsgivare stödjer alla på arbetsplatsen i deras utveckling, utformar arbetsmiljön i samarbete med dem och fungerar mer som en kollega än en chef. Arbetet liknar en resa, en expedition, som utforskar okända världar och inte den transportsträcka som många arbetade längs på nittonhundratalet.”

“Vi tänker utforma arbetsmarknaden för att stödja människors utveckling och utforskande av arbetsförmågan. Vi tänker skapa ett arbetsliv som utgår ifrån att alla ska kunna fungera både i hemmet och på jobbet och inte begränsas av villkor som man själv inte kan påverka.”

“Ingen ska behöva fastna i ett arbete och bli stående utan möjlighet att utveckla sin person och sin förmåga till självbestämmande.”

Utforskande är en metafor som påminner om Socialdemokraternas kunskapslyft. Den väver dock in sakfrågorna i ett mer begripligt och tilltalande sammanhang.

Tycker vi kom en bra bit; utforskande, självbestämmande, gemenskap och ett nyanserat arbetsliv. Fortsättning följer…

 

Andra bloggar

Huddingeperspektiv – Ett arbetsliv som går att leva med?

Livet, Politiken och Världen! – Soppkön i Stockholm!

schlaug.se – Inför MP:s skrivande av nytt partiprogram, del 1: Människors strävan efter bättre liv gav oss också tillväxt

Hans lilla gröna – Bevare Finland för arbetslinjen

Hans lilla gröna – ARBETSLINJEN FÖR UTRIKES FÖDDA KVINNOR?

Så skapar du fungerande ramar

Ramar fokuserar våra tankar. Med hjälp av ramar förstår vi världen och allt som sker. Jag skulle nästan kunna gå så långt som att säga att en ram är en tanke. Det stämmer inte riktigt men när vi förstår ramar så förstår vi vårt tänkande bättre.

Så här kan du skapa en fungerande ram som hjälper dig att förmedla idéer, som hjälper dig att uttrycka dig.

Att formulera sig är givetvis en konstart men det finns verktyg som hjälper.

Värden
Vilka värden vill du lyfta? Ett företag som Apple betonar enkelhet och skönhet. I politiken kan det handla om solidaritet och gemenskap eller kanske frihet.
När jag formulerade kontaktramen – att öka kontakten mellan människor utgick jag ifrån gemenskap. Jag funderade över vad som skapar gemenskap och efter ett tag handlade mina tankar om hur vi kan närma oss varandra. Då började jag även tänka på kausalitet.

Kausalitet
Ska du använda direktkausalitet eller systemkausalitet? Många politiska samtal 2012 bygger på direktkausalitet. Ta kärnkraften som exempel, den kommuniceras med en sån här logik

  1. Köp uran
  2. Stoppa in i reaktorn
  3. Få ut el
  4. Slut

En linjär logik som är väldigt enkel och lättanvänd i debatter och som det är svårt att argumentera emot (du måste aktivera en annan ram). Om du vill använda systemkausalitet istället så hjälper det att hitta metaforer som är komplexa system, till exempel naturen, mänskliga kontakter eller internet.

Metaforer
Nu har du kommit till den del där ramen tar konkret form. Du vet vilka värden du vill framhäva, du vet om det ska förmedlas på ett direkt sätt eller genom ett komplext system. Fundera över vilka miljöer, händelser eller system som har dessa egenskaper. Att hitta rätt metafor tar ofta lite tid. Du hittar en metafor som du tycker passar och snöar in på den. Sen nämner en kompis en svaghet med metaforen och du börjar leta efter något annat. Och så vidare. Ta tid på dig och försök spåna fram tre- fyra alternativ, då förstår du helheten bättre och har lättare att välja.

Relaterat

Öka kontakten mellan människor

Att öka kontakten mellan människor är en strategisk inramning som kan användas för att ärligt förmedla ett antal progressiva frågor.

Stockholmspolitik
Idag handlar väldigt mycket av Stockholmspolitiken om framkomlighet och individuellt ansvar. Stadsplaneringsfrågor och kopplingen mellan trafik, hälsa och natur har svårt att ta plats i diskursen. Förbifart Stockholm är en motorväg som diskuteras utifrån en direktkausalitet och metaforer som påminner om rör med vatten i. Mer vatten (bilar) kräver fler eller större rör (motorvägar). Allt annat är irrelevant.
Om samhällsdebatten om Stockholm istället ramas in som en fråga om att öka eller minska kontakten mellan människor aktiveras metaforer och ramar om mänskliga kontakter som bygger på systemkausalitet. En sådan inramning inbjuder till diskussion om hälsoaspekter, trafikens inverkan på lokalmiljön och kontakten mellan stadsdelar. Att argumentera för utökad kollektivtrafik blir mycket lättare och förståelsen för gemensamma trafiklösningar ökas.
Kritiken mot Förbifarten är att den isolerar människor från varandra.

Vård

Vårddebatten fokuserar på konservativa värden och ett strikt marknadsperspektiv. Att diskutera kontakten mellan läkare och patienter aktiverar människors empati och behov av större gemenskap. En slogan skulle kunna vara “Vi närmar oss varandra”. Ramen stärks genom att visa exempel på hur privatiseringen av vården minskar närhet mellan läkare och patienter, ökar avståndet mellan människor och isolerar oss från varandra, till exempel genom att vårdpersonalen inte har tid för patienter.

Invandring och migration

Att göra skillnad på människor är grundproblemet med främlingsfientlighet. Att öka kontakten mellan människor är en ram som inte gör skillnad på människor, det är införstått att detta gäller alla. Ramen styr till och med bort uppmärksamheten från tankar om olikhet. Att aktivera empati och gemenskap är det mest effektiva sättet att se människor som människor istället för raser och nationer.

Internet

FRA, Ipred, Acta, Datalagringsdirektivet. Alla dessa integritetskränkande lagar har det gemensamt att de avskräcker människor från att kontakta varandra. Att förespråka en nätpolitik som vill öka kontakten mellan människor är helt naturligt eftersom nätet handlar om kontakt och samarbete. Att driva lagstiftning som ökar kontakten mellan människor, till exempel att göra internet till en mänsklig rättighet, aktiverar och stärker tron på att FRA-lagen är dålig. Argumenten för att ta bort övervakningen får starkare stöd hos befolkningen och det blir svårare för FRA-förespråkare att hävda sin sak.

 

Andra bloggar om kontakt

Henrik Alexandersson –Frihet, principer, politik, makt och människor

Hans lilla gröna – Sverigedemokraternas dröm är redan verklighet – svenska jobb åt svenskar

Idéer är verb, inte substantiv

Grateful Dead, cowboy och nätpionjär. John Perry Barlow har inte gått livets raka väg.

Jag läste hans fantastiska artikel i Wired i mars 1994 och den förändrade min värld. The Economy of Ideas ser nutiden genom helt nya ögon och förutspår en framtid som fortfarande förvånar, nästan tjugo år senare.

The economy of the future will be based on relationship rather than possession. It will be continuous rather than sequential.

Barlow frågar – vad händer med idéer när behållaren som de förmedlats med försvinner?

Thus, the rights of invention and authorship adhered to activities in the physical world. One didn’t get paid for ideas, but for the ability to deliver them into reality. For all practical purposes, the value was in the conveyance and not in the thought conveyed. In other words, the bottle was protected, not the wine. Now, as information enters cyberspace, the native home of Mind, these bottles are vanishing.

Bitar och atomer är väsensskilda men samhället försöker fortfarande hantera dem som två sidor av samma mynt.

if we continue to assume that value is based on scarcity, as it is with regard to physical objects, we will create laws that are precisely contrary to the nature of information, which may, in many cases, increase in value with distribution.

Information ökar i värde varje gång det kopieras, det är till exempel bättre om många läser mitt blogginlägg. Fysiska saker minskar i värde varje gång det kopieras, en originalmålning är värd mer än en kopia av samma tavla.

Information är en upplevelse, inte något man innehar.

The central economic distinction between information and physical property is that information can be transferred without leaving the possession of the original owner. If I sell you my horse, I can’t ride him after that. If I sell you what I know, we both know it.

Det är en lång artikel men du kommer inte ångra att du tog dig tid att läsa den. Sannolikt kommer du läsa den flera gånger. Varsågod:

The Economy of Ideas av John Perry Barlow