Grandmother watching

Övervakningssamhället har kommit för att stanna. Utvecklingen rör sig mot ökad möjlighet för alla att övervaka alla. Balansen mellan övervakad och övervakare är dock väldigt snedvriden. Stater och företag har kontroll över väldigt väldigt mycket data och medborgares möjlighet att granska är närmast obefintlig.

En annan sida av övervakningen är människors aktivitet på nätet, att vi skriver om oss själva och publicerar så att vem som helst kan läsa och ”övervaka”? 2014 kan alla granska  medmänniskor på ett sätt som var omöjligt för tjugo år sedan, när webben tog fart.

Så om vi alltid kommer att ha övervakning, hur ska vi hantera det? Det här handlar om vilket samhälle vi vill leva i, vart vi strävar och det är frågor som dök upp på kvällens mingel på Fores om övervakningssamhället. Jag drog 2 slutsatser av det vi pratade om.

1. Vi kommer att få leva med övervakningen men förutsättningarna och hanteringen av den måste förändras. Vi behöver bättre processer för att balansera informationsövertag hos olika parter. Vare sig det gäller företag, myndigheter eller allmänheten, informationsövertag leder till missbruk. Lösningen är alltså inte att förflytta informationsövertaget utan att försöka balansera det. Ett baskrav är att jag får reda på att jag blir övervakad och vem det är som övervakar. I många situationer behöver vi gå längre än så. Att balansera är en viktig del men givetvis inte den enda.

2 Det enskilt viktigaste som kom fram på träffen är att vi behöver formulera vilka värden som ska prägla vårt samhälle. Jag tror det finns en del skillnader i synsätt mellan folk som engagerar sig i nätfrågor men också några värden de flesta delar. Här är 3 förslag:

  • Självbestämmande
  • Samarbete
  • Öppenhet

Självbestämmande är besläktat med frihet men rimmar bättre med hur internet fungerar. Vi är inte fria att göra vad vi vill med information på internet men vi kan själva bestämma vilken information vi tar del av och hur vi själva använder den. Gränsen för självbestämmande finns där vi möter andra människor, vilket leder till det andra värdet samarbete.

Samarbete är i mina ögon internets essens. Mer än något annat är internet en samarbetskultur. Det som är unikt med internet är kopplingarna mellan information. Vi har haft film, artiklar, samtal och foton i mer än hundra år. Men med internet började vi koppla ihop delarna.

Bloggosfärens värde består till exempel inte primärt av de enskilda blogginläggen, minns kritiken mot alla dagböcker där folk beskrev vad de åt till frukost, utan värdet finns i kopplingarna mellan inläggen. Bloggar är framgångsrika just för att de gör det lätt att koppla ihop saker; dokument och människor, enskilt och i grupp. Kopplingarna visar vilka idéer som är viktiga, vad folk bryr sig om.
Evan Williams som startade det första framgångsrika bloggverktyget Blogger upprepade sen konceptet med Twitter. En tweet innehåller nästan ingen info alls – idag åt jag corn flakes och fil – Twitter fokuserar på kopplingarna. Och kritiken lät exakt som fem år tidigare. ”Vad bryr jag mig om någons lunch?”, ”Var får de all tid ifrån, att sitta och skriva om kaffedrickande och Twilightfilmer hela dagarna?”. Och precis som i bloggosfären finns värdet i kopplingarna, i nyheter som ingen vet är nyheter förrän tillräckligt många uppmärksammar det och bestämmer att ”det HÄR, det är en nyhet”. Reddit gör kopplingar på ett annat sätt, Google på ett tredje.
Och kopplingar handlar om samarbete, ofta ganska ensidigt – jag länkar till en annan sida från mitt debattinlägg – men det väsentliga är att vi alla använder ett medium som utgår ifrån att vi gör kopplingar, som har kopplingarna som grundidé, som har samarbete som grundvärde.

Jag skrev också öppenhet för att betona att vi inte kan göra kopplingar när internet är slutet. När Brasiliens president Dilma Rouseff talar om att skapa ett eget nätverk är det detta som är problemet. Hon kan aldrig få fördelarna med internet om hon inte öppnar sitt eget nätverk för andra. Och i ärlighetens namn tror jag hon förstår det, men det är svårt att tänka samarbetskultur när en stormakt förgriper sig på den.

Det var ett roligt samtal, jag upplevde det konstruktivt, och vi ska försöka anordna fler såna här träffar, inte minst för att folk ska få en chans att träffas och att vi börjar skapa det samhälle vi vill leva i, inte bara protestera mot det vi ogillar. Så du som läser, vad vill du leva i för samhälle?