Sumpad samverkan

Hej, har du bestämt dig?

Den senaste opinionsmätningen har just kommit in och placerar MP på tryggt avstånd ovanför spärren. En miljöpartistisk valarbetare tar några steg ut från valstugan och närmar sig med ett 6-procents-leende på läpparna och en folder i handen.

Jag undrar om mätningen är så mycket att glädjas åt med tanke på det övriga opinionsläget. Hade inte bästa chansen för de rödgröna att behålla regeringsmakten varit om Feministiskt initiativ kommer in i riksdagen och blir vågbrytare för SD, så att säga.

Det hade naturligtvis varit väldigt roligt om Fi kom in i riksdagen, blir svaret, de har mycket gemensamt med MP och delar hållning i många frågor.

– Så varför har ni inte sett till att de kommer in?

– Hur då menar du?

– Valteknisk samverkan.

– Jaha, ja, nej det vet jag inte. Det är aldrig något som diskuterats.

– Det var ju så KD kom in i riksdagen.

– Jaså? När var det?

– I mitten på 80-talet. Två val senare fick de över sju procent och puttade ut MP ur riksdagen.

– Det visste jag inte. Men vi är ju så små, vi skulle ändå inte ha så många mandat att dela med oss av. Det hade varit bättre om Vänsterpartiet delade lista med Fi i så fall.


I samma sekund Jonas Sjöstedt kliver upp på scenen är högsommaren förbi. Ett grått molntäcke drar in över Medborgarplatsen i Stockholm och en kylig vind blåser bort det sista av den tryckande värmen. För Vänsterpartiet fläktar det alltjämt behagligt i opinionsmätningarna. För första gången på ett och ett halvt decennium har partiet klättrat upp över tio procent.

– Regeringen har behövt prata med någon för att styra Sverige, och vi har använt vårt inflytande till att, som vi säger, tjonga in reform efter reform, säger han med eftertryck.

Konstpausen fylls av spridda applåder från det 70-tal åhörare som står i halvcirkel runt scenen. En kvinna går fram till kanten och avbryter för att diskutera fotboll. Jonas Sjöstedt lyssnar tålmodigt en stund innan han föreslår att vi kanske kan ta det sen. Vänd mot publiken frågar han sedan om någon tänkt på det märkliga att det varit en högermajoritet i riksdagen under den senaste mandatperioden – men med mer vänsterinflytande än någonsin.

– Och nu vill vi gå vidare, för vi har bara börjat! dundrar han över torget till ytterligare applåder.

Men den som spetsar öronen kan också höra hur en och annan näve knyts i fickan vid Alliansens valstugor ett stenkast bort.

Och frågan är hur Jonas Sjöstedt ska lyckas fortsätta driva detta guldkantade inflytande – i opposition med ynka 5,7 procent, men ändå med dussintals populära reformer att visa upp för sina väljare. Turnén är på sätt och vis lika mycket ett valtåg som ett segertåg för vänstern. Även om de hållit ganska låg profil just vad gäller bedriften kring det där sista – att de haft rekordmycket makt samtidigt som riksdagen de facto bestått av en högermajoritet. Det är klart att det stuckit i ögonen på borgerliga ledarskribenter. Såhär två veckor före valet är det förstås fritt fram att strö salt i såren utan risk för regeringskris.

För alliansföreträdarnas del går fyra långa år till ända av att verka trovärdiga i sin hållning gentemot SD samtidigt som de försökt låtsas som om det regnar. Alltmedan den skrupelfria gammelhögern och ungdomsförbunden tvärt om aldrig missat ett tillfälle att kräva kris och regeringsombildning med stöd av SD. Sjöstedt borde förmodligen tacka sin lyckliga röda stjärna att Reinfeldterans öppna-era-hjärtan-ande levde kvar så pass länge efter valet 2014 att de gamla Moderaterna, med Ulf Adelsohn i spetsen, aldrig hann vädra tillräckligt med morgonluft.

Nu är läget emellertid ett annat.

Fortfarande finns ett genuint motstånd att närma sig SD från en stor del av borgerligheten som fortfarande hedrar de liberala värderingarna och betackar sig för att stå i tacksamhetsskuld till fascister bara för att få chansen att skrota Las. Sakta men säkert har rågången mot brunhögern ändå mjukats upp. Flera års envetna påtryckningar högerifrån och underifrån har successivt flyttat in SD i värmen. Valdagen blir samtidigt en behaglig nystart för alliansledarna då tidigare löften kan kastas över bord och ersätts av den överordnade uppgiften att ”respektera väljarnas vilja” och ”ta ansvar för att regera Sverige”.

Spekulationerna om regeringsbildningen efter valet är numera en nationalsport och hur partierna i slutändan väljer att agera återstår att se.

De senaste månaderna har hindren för att regera med SD ändå antagit närmast semantisk form. Moderaterna kommer inte att samarbeta, men däremot samtala; inte komma överens i riksdagen, men däremot i utskotten; och ingen kan ju hindra SD från att rösta på de förslag de tycker är bra. I förra helgens utfrågning i SVT sa Annie Lööf att Centerpartiet ”inte är beredda att släppa fram en likadan regering som sitter idag en gång till”. Häromdagen stängde Ebba Busch Thor också definitivt dörren för en ny Decemberöverenskommelse efter valet – det vill säga att låta det största blocket bilda regering, såsom varit praxis tidigare.

Det är dåliga nyheter för Vänsterpartiet, oavsett medvind i opinionen.

Och i det sammanhanget framstår strategin för att fortsätta ”tjonga in reformer” även efter den nionde september som alltmer oklar.

En idé hade varit att snegla på hur högern gjort i tidigare val. Men det hade krävt att man släppt lite på parti-prestigen.


Den 5 september 1984 skrapade Göran Hägglund bort KDS-dekalerna från sin gröna Saab 900 och körde ut på riksväg 40 norrut. I baksätet satt Thorbjörn Fälldin, som hållit ett föredrag i Nässjö tidigare under kvällen, och Börje Hörnlund, partistrateg i Centerpartiet. Under största hemlighet skulle den 25-årige Hägglund transportera de båda centertopparna hem till Alf Svensson i Gränna för överläggningar. Under de föregående valen hade KDS vuxit och orsakat ett allt mer kännbart väljartapp för de övriga borgerliga partierna. Till slut drog ledningen i C slutsatsen att läckaget till KDS var för kostsamt och att borgerliga röster kastades bort utan att det gav några mandat. Socialdemokraternas dominans i politiken var fortfarande grundmurad och nu gällde det att hitta sätt att bilda en ny borgerlig regering.

Diskussioner om ett valtekniskt samarbete inleddes under 1984 för att följande år gå fram med en gemensam valsedel under beteckningen ”Centern”. Förhandlingarna skedde i det tysta utan att någon längre ned i partigraderna visste vad som var på gång. För säkerhets skull parkerade Hägglund på baksidan av Alf Svenssons hus när de kom fram till Gränna på kvällskvisten den 5 september. Det var nu det skulle göras upp och om folk sett Fälldin i lilla Gränna så hade spekulationerna satt igång, berättar Alf Svensson för Jönköpingsposten i efterhand.

Beslutet fattades formellt den 7 september 1984 då Alf Svensson och Thorbjörn Fälldin gick ut och presenterade överenskommelsen i medierna. För KDS blev riksdagsvalet en stor framgång. Alf Svensson kom in i riksdagen på den gemensamma listan och partiet fick plötsligt en helt annan plattform att föra ut sin politik från. I valet 1988 kandiderade de på egen lista igen men kom inte riktigt över 4-procentspärren. Alf Svensson hade dock hunnit etablera sig som en naturlig del av borgerligheten och i valet därpå steg KDS som en raket och fick 7,1 procent. Det räckte för att peta bort sossarna från makten och Carl Bildt kunde bilda gemensam regering med de tre andra allianspartierna.

Den valtekniska samverkan fick hård kritik, inte minst från socialdemokratiskt håll av naturliga skäl. Före valet fördes en livlig debatt om att de valsamverkande partierna manipulerade vallagen. Men också inom Centerpartiet, som i de efterföljande valen tappade i opinionen, var missnöjet stort. Kritiken riktades främst mot att beslutet om valsamverkan fattats i toppen utan att resten av partiet tillfrågats. Ett sådant tillvägagångssätt var kontroversiellt i ett folkrörelseparti. I sina memoarer beskriver Börje Hörnlund hur uppgörelsen höll på att bli slutet på hans karriär i eftervalsdebatten när partiet sökte en syndabock.

Överenskommelsen skapade även stora spänningar inom KDS. En debatt uppstod om hur många mandat KDS var ”garanterade” och riskerna med valsamverkan. Det hela resulterade i att ett av partiets stora affischnamn, miljödebattören Björn Gillberg, den 2 april, lämnade partiet med buller och bång.

Per Egon Johansson var partisekreterare för KDS när partiet smidde planerna och poängterar i en intervju med Sundsvalls Tidning hur svårt det hade varit för KDS att komma in i riksdagen utan samarbetet med C. Till skillnad från det miljöengagemang som uppstod i samband med säldöden som förde Miljöpartiet in i riksdagen 1988 fanns ingen folkrörelse runt KDS. Flera av de andra partierna lyfte dessutom fram kristna värderingar som värdegrund, så för kristna väljare stod valet inte mellan KDS eller ingenting. Den tidigare partisekreteraren ser därmed tydliga paralleller till situationen för Fi idag, där feminismen finns uttalad även i de andra riksdagspartierna, utan att för den sakens skull vara en prioriterad fråga.

– Jämställdhet och feminism är i dag så allmänt omfattade av alla att Fi riskerar att fastna i en situation där den rörelse som krävs för att komma upp till fyra procent aldrig uppstår. Personligen tror jag att Fi:s bästa chans att komma in i riksdagen är ett valtekniskt samarbete, säger Per Egon Johansson till ST.

Rent strategiskt handlar det för de rödgrönas del även om hur mandaten fördelas enligt valsystemet. Sammansättningen i riksdagen skulle kunna svänga kraftigt till följd av att ett nytt parti kommer in eftersom det får 14 mandat som minimum, vilket i första hand skulle plockas från de största partierna. Om KD åker ur samtidigt som FI kommer in innebär det en förskjutning med cirka 15 mandat upp för det röd-grön-rosa blocket och lika mycket ned för det borgerliga blocket, där Moderaterna och Sverigedemokraterna skulle tappa störst inflytande.

Men framförallt skulle det innebära ett nytt politiskt landskap där tyngden i den vänstra vågskålen ökade markant.


Jonas Sjöstedts tal på Medborgarplatsen är över. En kö bildas för att få ställa frågor eller ta selfies med vänsterledaren medan partiarbetarna samlar ihop sig för att dra vidare med segervaltåget till nästa stad.

Vid valstugorna lite längre bort står två representanter för FI och delar ut pamfletter med rubriken ”Kan vi förnya politiken?”. De har ingen egen valstuga men har fyllt två rosa ballonger med helium som vajar i vinden.

– Vi tänker ju att vi kommer in i riksdagen med mer än fyra procent, säger Annika Nylén, som kandiderar till Stockholms stad i kommunvalet.

– Då kan vi vara med och stärka vänsterdelen av politiken, för vi tar ju mandat från de stora partierna i så fall.

Trots att opinionsmätningarna för dagen rör sig runt en procent med bara två veckor kvar till valet säger hon att det är det som gäller – ”det måste ju vara strategin liksom”.

Ni hade ju kunnat satsa på att gå fram med en gemensamlista med V eller MP också.

– Jag är inte säker på att de andra partierna hade velat det.

Har ni diskuterat det internt?

– Nej, det har inte varit någon diskussion om valteknisk samverkan vad jag vet. Men vi känner ju att vi har ett annat feministiskt och antirasistiskt perspektiv, som vi inte tycker är så tydligt i Vänsterpartiet till exempel. Däremot har vi ju diskuterat med vilka och hur vi tänker samarbeta om vi kommer in i riksdagen, där ju både Vänsterpartiet och Miljöpartiet ligger nära till hands.

Det låter lite som om partiet räknat med att bara plocka upp väljarstödet från förra valspurten och bygga på med de sista rösterna som saknats.

Eller som att låtsas som om det regnar.

Längre ned i partiorganisationerna har diskussionen om samverkan samtidigt fått liv.

För en månad sedan gick de två studenterna Carl Granklint Rask, medlem i Fi, och Karl Holmberg, medlem i MP, ut och förespråkade ett valtekniskt samarbete mellan MP och Fi. ”MP och Fi är två partier som i mångt och mycket kämpar om samma väljare och säger sig representera en progressiv röst”, skrev de och argumenterade för att ett samarbete skulle säkerställa att båda partierna klarar riksdagsspärren. Det var en strikt strategisk vädjan. Samarbetet skulle inte innebära att partierna går ihop eller går till val på samma politik utan enbart att de genom att använda samma riksdagslista säkrar 4-procentsspärren för sina riksdagskandidater.

Diskussionen rann dock snabbt ut i sanden. Valsedlarna var vid det laget redan tryckta, valstrategierna spikade och någon partikongress hade inte varit i närheten av att få tycka till i frågan. Det var med andra ord på tok för sent och inlägget blev mest en irriterande påminnelse för partikamraterna om det krassa läget i opinionen.

Så varför har ingen lyft frågan tidigare?

För Miljöpartiets del ligger svaret till stor del hos det pragmatiska toppskiktet i den så kallade ”realos”-falangen. Sedan regeringsbildningen vid förra valet har denna mindre radikala del av partiet kopplat greppet om politiken och medvetet satsat på att stärka sin roll som ett regeringsdugligt mittenparti snarare än att hålla fast vid de mer systemkritiska inslagen. Att dela valsedel med FI skulle hamna på kollisionskurs med den strategin eftersom FI anses stå för långt till vänster.

Enligt uppgifter till Expressen i veckan har Miljöpartiet istället öppnat för att bilda en blocköverskridande regering med S, L och C efter valet. När Isabella Lövin intervjuades i Aftonbladet Morgons partiledarutfrågning var hon inne på ett liknande resonemang och sa bland annat att MP ”har mycket gemensamt som vi kan bygga vidare på, vi sträcker gärna ut handen till Liberalerna och Centern”.

Ur Vänsterparties perspektiv kanske de historiska erfarenheterna för Centerpartiet avskräcker. Samtidigt skulle en öppen rödrosa koalition kunna hitta vägar förbi de tidigare fallgroparna. Inte minst som en populistisk motkraft mot brunhögern. I valkretsar där FI är förhållandevis starkt skulle även Vänsterpartiet kunna gynnas av att tillgodoräkna sig FI-röster och vissa mandat som partiet inte skulle klara av att vinna på egen hand.

Än så länge har dock strategin varit att växa sig starka på egen hand. I en intervju med Expressen sa Jonas Sjöstedt så sent som i december 2016 att han inte hoppas att Fi kommer in riksdagen 2018.

– Nej, jag hoppas ju framför allt på ett starkare Vänsterparti. Och jag menar att vi verkligen har visat den här mandatperioden att vi genom våra reformer kan driva feministisk politik.

Idag, när vindarna blåser upp SD:s väljarsiffror över 20 procent och regnet hänger i luften, säger han däremot att han är öppen för ett FI-samarbete, men att det helt enkelt inte blivit av.

– Vi har uppfattat det som att FI varit väldigt tydliga med att de vill köra själva och våra medlemmar har inte heller föreslagit att man ska ha ett sånt samarbete.

Har ni diskuterat det internt i partiet?

– Det har varit uppe någon gång, men det finns delade meningar. Själv tillhör jag inte dem som utesluter det utan tvärt om är öppen för samverkan.

Hade det inte varit en bra chans att satsa på det just i år?

– Nu ser det ju ut som om FI inte kommer in i år, och då är ju chansen just nu ett större Vänsterparti som jag ser det.

Har FI kontaktat er?

– Inte förrän nu på slutet när det har blivit uppenbart att de inte kommer in har de pratat om att vi kanske borde samarbeta mer, men nu är det tyvärr för sent rent praktiskt.


Gudrun Schyman ska strax kliva upp på scenen i Folkets hus i Uddevalla. Det är dagens tredje stad och framträdande i ”Klart vi kan”-turnén. Senare på kvällen ska hon tillbaka till Göteborg för ytterligare ett stopp. Totalt handlar det om ett 80-tal framträdanden på 60 orter på sex veckor. Hon är vid gott mod.

– Ja, faktiskt, av det skälet att vi har byggt en mycket starkare organisation den här gången. Det är det vi har hållit på med sedan förra valet eftersom det gick så himla bra då.

Det är en framgång som inte syns så mycket i den rikstäckande valrörelsen. Sedan 2014, då de tog mandat i tretton kommuner – bland annat Stockholm, Göteborg och Malmö – har Feministiskt initiativ skapat sig en stabil plattform i lokalpolitiken på flera håll i landet. Inför årets val har partiet över hundra lokala organisationer som bär valrörelsen och FI-kandidater ställer upp i 50 kommuner, vilket är mer än dubbelt så många jämfört med förra valet.

Trots det, på riksplanet: mörkt.

Så varför inte satsa på samverkan med något annat parti för att garanteras plats i riksdagen?

– Därför att det inte funnits något intresse. Jag har bjudit in till samtal både med Vänstern och Miljöpartiet för över en månad sedan, men de har inte svarat.

Jonas Sjöstedt säger att han varit öppen för valteknisk samverkan, men att han uppfattat det som om FI inte har varit intresserade?

– Det där kan man ju tvista om vem som säger vad, men jag tycker inte att det är så intressant. Jag tycker istället att det i varje läge finns det anledning att sätta sig ned och göra en omvärldsanalys och det tycker jag att det har funnits skäl att göra under hela våren. Men det har inte funnits något intresse från något av partierna att diskutera gemensamma aktiviteter och det beklagar jag.

Men om ni båda säger att ni är öppna och intresserade av att föra samtal om samarbete låter det ju märkligt att det inte blivit av.

– Det kanske inte är så märkligt. Det finns alltid partiegoistiska skäl som väger in, och det är ju tråkigt om det tar över, för nu är ju situationen sådan att det enda som kan garantera en parlamentarisk majoritet med den här värderingsgrunden som vi delar är om Feministiskt initiativ kommer in.

Men så har det sett ut ända sedan förra valet. Varför har ni inte närmat er V eller MP tidigare?

– Ja, man kanske ska fråga sig varför de inte har tagit några initiativ tidigare heller. Jag tror att det är först nu under våren som det stått klart att det är såhär det kommer att se ut. Det finns ju många som hade hoppats att det skulle ändra sig under mandatperioden, men nu är det ganska tydligt att det inte gör det.

Något som också står ganska tydligt är att frågan om regeringsbildning kommer att fortsätta långt efter den 9 september oavsett hur det går. Att Feministiskt initiativ skulle ingå i de diskussionerna framstår emellertid som allt otroligare. Men fortfarande återstår en bit av valrörelsen och större skrällar har inträffat de senaste åren.

Valstugorna på Medborgarplatsen börjar så sakta bomma igen för dagen. Molntäcket blir allt mörkare men ännu har inget regn fallit på de uttorkade rabatterna.

Å andra sidan kan man ju alltid låtsas.