I helgen deltog jag i Miljöpartiets kongress, en givande men stundvis mycket frustrerande upplevelse. Ur ett medlemsperspektiv känns kongressen som en kamp mellan partiledning och medlemsrörelse, ett omtalat fenomen som verkar förekomma i alla politiska läger.
Något som verkligen är irriterande är när styrelsemedlemmar eller andra veteraner använder sin politiska erfarenhet till att trumfa bort medlemsförslag, att utnyttja sitt informationsövertag på olika sätt.

För den som levt på internet kanske detta känns bekant. Chocken som etablerade spelare får när de möter nätet och tvingas stå till svars för sina handlingar och inte längre vet mer än sina motparter.
I svensk politik har inte denna förändring skett ännu. Jag säger ännu för det är en tidsfråga innan det sker.

I Miljöpartiet är denna informationsasymmetri känd för de flesta som försökt engagera sig i partiets politik via nätet.
Det finns ett intranät som drivs av…och det här kommer datorveteraner inte tro är sant, First Class! Ja du läste rätt, First Class! Gruppverktyget som hade sin storhetstid första halvan av nittiotalet och som var sopigt redan då. Ribban för att kunna delta är, på grund av detta, väldigt hög.

Så medlemmarna har inget bra sätt att diskutera politiken, processerna och partiet. Det finns ingen miljö som samlar medlemmarna.

Mp.se, partiets webbplats, är klart bättre än intranätet men även det har många svagheter. Det är till exempel svårt att:

  • hitta rätt dokument
  • se var man har hamnat
  • se vad man har för alternativ
  • urskilja olika funktioner och element
  • hitta kontaktinformation till rätt person

Kort sagt, webbplatsen är ganska normal.
Jag vill betona att det här inte beror på tjänstemännens insatser, de verkar göra ett bra jobb tycker jag. Johan Schiff, som är webbredaktör för mp.se, lyssnar och reflekterar över medlemmarnas situation och arbetet med den nya webbplatsen sker på ett föredömligt öppet sätt med stor lyhördhet för medlemmarnas intressen. I helgen pratade vi en stund på kongressen om nya lösningar för medlemskommunikation, vilket var givande.

Nej problemet är strukturellt, inbyggt i relationen mellan medlemmar och förtroendevalda. Partiledningen har helt andra behov och mål än medlemmarna. De befinner sig i en situation som präglas av konkurrens, ett vansinnigt mediaklimat och krav på perfektion. Medlemmarna vill prata av sig om hjärtefrågor, kanske skriva en motion, träffa andra medlemmar, driva en fråga man tror på och få känna sig sedd.

Partiledningen har alltså litet intresse av en medlemskår som

  • kan mycket
  • ställer höga krav på delaktighet
  • kräver de förtroendevaldas energi och engagemang i utbyte

Medlemmarna har å sin sida inte så mycket till övers för slipade, men uttjatade budskap som man inte varit med om att formulera, hemlighetsmakeri eller makthierarkier.

Nuvarande situation där partiledningen har ett informationsövertag över medlemmarna tjänar alltså partiledningen väl men frustrerar medlemmarna. Varför delta om man bara är ett transportkompani?

Så vad är lösningen för medlemmarna?

Idag insåg jag att det faktiskt inte är ett nytt intranät eller en bättre kanal för medlemmarna till partiledningen.

Lösningen är en grön infosfär som kontrolleras av medlemmarna; öppna diskussionforum som vi driver och kontrollerar, mailinglistor som alla kan vara med på, webbsidor där alla medlemmar kan publicera och så vidare. När medlemmarna kontrollerar sin egen information och sina egna kanaler kan partiledningen arbeta utan den ständiga kampen med medlemmarna och medlemmarna kan uttrycka sig gemensamt.

Andra gröna bloggar om kongressen

green plastic watering can – Mer ideologi, mer vetenskap, mindre flum

Pesto Silvestri – Tåg vs. Flyg – något är galet!?

Helene Öberg – Sammanfattning av kongressen

Bloggen för ett hållbart samhälle – Cykelarbete

Stina Bergström – Det är politikens fel att tåg är dyrare än flyg

Fredriks gröna hörna – Vart är vi på väg?

SCHLAUG.SE – Dagens åsiktspaket…:-)

Pesto Silvestri – Grön Ungdom och Klimatterapi!

Miss – Kongressen