Vad är egentligen skillnaden mellan den diplomati som media ofta rapporterar om och verkligt fredsarbete? Birger Schlaug skriver idag om fredsarbete och ger en inblick.

På många sätt lever vi i en ond tid, där begreppet ”gemensam säkerhet” omtolkats från att ha varit en fråga om att söka dialog och gemensam säkerhet med de som kan uppfattas som fiender till att istället söka säkerhet genom att närma sig ”sina vänner”. Effekten är given: det blir mer tal om krig än om fred, fler strategier för upprustning än för nedrustning, mer konfliktbyggande än konfliktlösande.

Alltså, fredsarbete präglas av

• Sök dialog (med de som kan uppfattas som fiender)
  
• Sök gemensam säkerhet (med de som kan uppfattas som fiender)
• Strategier för nedrustning
• Fokus på konfliktlösning

Precis som med all politik är det viktigt att ha klart för sig vart en strävar, att formulera klara mål eller klara processer. Vill vi ha fred krävs genomtänkt arbete och rätt målsättningar.

När en människa får chansen att berätta om sina tankar, känslor och upplevelser så blir hen en del av ett vi.

Den gemensamma världen är ett myller av jag, av individers berättelser som visar hur världen ser ut, hur det står till med människor och samhälle.

Folkhemmet, välfärdssamhället, civilisationen är strukturen som vi varseblir när varje människas berättelse materialiseras.

Skriver idag ett debattinlägg om problemet med vårdköer.

Idén om vårdkö ignorerar det faktum att läkare gör bedömningar och ställer diagnoser, att de kan mer om vård än du och jag. Vi fattar hur kön till korvkiosken funkar men har ingen aning om vad neuroendokrinologi är för något. Idén om vårdköer placerar alla patienter i en lång linjär kö oavsett vad de har för sjukdom eller behov. Döende cancerpatienter bredvid förkylda och inbillade sjuka. Lika för alla.