”Genom att ge skolan de resurser den behöver, för att kompensera för en frånvarande pappa och kunna fungera som ett andra hem, kan vi systematisera vårt arbete mot hat och slipper lita till turen”
”Vill vi motverka nazism, rasism och antisemitism, som i själva verket är varianter av hat, måste vi ha kunskaper om nazisten, rasisten eller antisemiten och vad som grundlagt hans hat. Jag säger hans hat, ty när det gäller människor som lever ut sitt hat på gator och torg under dessa rubriker, handlar det nästan uteslutande om pojkar och unga män.
Mina erfarenheter vad gäller hatets innersta mekanismer talar främst om två olika sorters hat; hatet som skapats på grund av kärlekslös uppväxt…”
Rasism och nazism motverkas bäst med kärlek. Grunden till det rasistiska hatet är avsaknad av en kärleksfull och närvarande pappa. Skolan kan förebygga detta hat genom att förse alla unga män med tillförlitliga och medkännande män.
”Det handlar om att visa att man tycker om barnet för barnets egen skull, och vara där för barnet, så att det känner tillit.”
Vi måste ändra människors synsätt så att den normala metoden för att lösa problem är samarbete. Istället för den amerikanska tävlingskulturen behöver vi ett konstruktivt synsätt som bygger på människors kärlek till varandra.
Tävlingskultur
Varje dag fylls du med nyheter och berättelser om konkurrens och konflikt. I idoltävlingar på TV, i politiken där ”målet är lägst arbetslöshet i EU” och i alla tips på hur du bäst klarar dig i en farlig värld (gå ner i vikt). Tävlingskulturen gör avtryck överallt.
Västerländsk kultur genomsyras av konfliktperspektiv. Majoriteten av alla filmer och tv-serier som visas och nyheter som rapporteras utgår ifrån en motsättning, ett bråk eller parter som är oense.
Så länge tävling och konflikt är samhällsnorm kommer vi ha svårt att få till konstruktiva samarbeten och vår strävan efter demokrati får kämpa i uppförsbacke.
Samarbetskultur
Vi har ett ansvar som medborgare att möta denna situation och vända tävlingskulturen till något som känns rätt innerst inne och som bättre uttrycker det vi tror på, en samarbetskultur med grund i kärleken mellan människor.
Konservativa politiker, ekonomer och tänkare har ägnat sig åt att förändra människors synsätt på bred front. Englands premiärminister Margaret Thatcher uttryckte det så här 1981
”Economics are the method; the object is to change the heart and soul.”
Vi måste också sträva efter att ändra människor i själ och hjärta. Målet är att göra samarbete till norm, att människor ser på samarbetslösningar som det normala, som utgångspunkten i sin vardag.
Det finns många medel för att nå detta mål, till exempel berättande i filmer, böcker, serietidningar och teaterpjäser. Även våra handlingar och beteenden skickar tydliga signaler och förändrar människor inombords. En föräldraledig pappa aktiverar empati hos alla han möter.
Samarbetskulturens logik är att koppla ihop istället för att dela upp och att synliggöra hur vår värld hänger ihop istället för att fokusera på uppdelningarna.
Leva som vi lär
Ett bra sätt att bidra till samarbetskulturen är att agera med kärlek, för gemenskap och samarbete, att leva som vi lär. Här är två exempel där vi är vana vid tävling och konflikt men som inte nödvändigtvis behöver vara så.
Hela havet stormar
Samarbete kan se ut på många sätt. På barnkalaset kan Hela havet stormar förvandlas till en samarbetsövning. Istället för att en person åker ut efter varje runda tas en stol bort men alla deltagare fortsätter leken och hjälper varandra att få plats på, under, bredvid, runt kvarvarande stolar.
Nu har vi kommit till del 3 av min serie om Stockholm, se det som en fortsättning på den förra som också handlade om bussar. Det här tänker jag skulle man använda för att marknadsföra investeringar i busstrafik eller som valaffischer. Inramningen är att vi ökar kontakten mellan människor, vänskap, att vi närmar oss varandra och det vilar på värderingar som gemenskap, tillit och empati.
Verklig effekt får detta när man kontrasterar med en kampanj som visar hur bilen isolerar oss från varandra, att motorvägar låser in oss i våra bilar, håller isär stadsdelar och forslar oss förbi varandra. Det är motsatsen till närhet och liv. Det är kyla, ensamhet och död.
Obamakampanjen jobbar hårt med att rama in valet som ett val mellan empati och hjärtlöshet. Mitt Romney är en kallhamrad investerare från Wall Street som inte bryr sig om människor. Barack Obama är mannen med det stora hjärtat.
Vi befinner oss i ett avgörande skede för presidentvalet. Nu sätts inramningen för det kommande halvåret, nu vet vi vilka valet står mellan och båda kandidaterna jobbar hårt på att få ut sitt budskap.
Barack Obama går alltså vidare och tar upp samkönade äktenskap vilket är ett riktigt trumfkort när det handlar om empati och hjärta. Det stora kärleksbudskapet är samtidigt en kritik mot Mitt Romney. Han ändrar sig, byter position men väljer till slut den hjärtlösa vägen. Mitt Romney lacks a core!
men Sverige behöver gå i terapi. Vår nation har alla symtom på en person som har dålig självkänsla, framförallt vårt behov av att visa hur duktiga vi är och hur bra vi presterar.
När våra idrottsmän och kvinnor vinner VM eller OS så pustar vi ut och nämner att det är fantastiskt att vi, trots att vi bara har nio miljoner invånare, kan vinna VM.
När vi pratar om oss själva så handlar det ofta om att vi väntar på vår plats i kön, att vi håller ordning och reda på deklarationsblanketterna och alla komplimanger vi får för vår engelska, no no I’m from Sweden and we learn english in school from the third grade.
Till skillnad från de duktiga svenskarna ser vi de slöa danskarna, som får oss att må bra, vi är alltså ett högpresterande folk, och alla länder med krångliga och plottriga registreringsskyltar på bilarna och så alla de som tränger sig före i kön till korvmojjen, vad håller de på med? Och så lite jobbigt att tänka på alla hårt arbetande invandrare.
Vi skulle behöva höra att vi duger som vi är, oavsett vad vi presterar. Vi skulle behöva lugna ner prestationsfixeringen och ta bort alla kändisar från Arlanda.
Vi behöver säga till oss själva att vi duger som vi är, trots att vi fegade ut mot nazisterna och lät dem åka med tåget genom Sverige. Vi behöver uttala att vi skäms över vår feghet, att vi önskar att vi var lika modiga som danskarna och norrmännen, att vi hade vågat stå upp för det som var rätt men att trots att vi fegade så duger vi som vi är. Det är märkligt med människors känslor, vi kan få mycket kraftfullare känsloupplevelser av små, till synes obetydliga händelser, än av ett “stort” livsögonblick. Känslorna bryr sig inte om hur omfattande en händelse var, till exempel skamkänslor kan framkallas av enkla handlingar som säger något fundamentalt om hur vi är som människor. Att inte våga stå för det man tror på är en vanlig orsak till varför människor ser ner på och tycker illa om sig själva.
Nationalkänslan är en del av en människas självkänsla, en del av varje människas identitet (som för övrigt har många delar). Om du tycker illa om ditt land så tycker du illa om en del av dig själv. Du kan ha goda skäl att tycka så men om du inte förlikar dig med känslan och tanken att ditt hemland är bra, helt enkelt för att det är en del av dig, så kommer du inte tycka om Sverige förrän vi vinner en hockeymatch eller får bra betyg i nån mätning och hur du mår kommer delvis bero på hur Sverige presterar. Känslan av mindervärde kommer kontinuerligt gnaga i dig.
Vi måste lära oss att tycka om vårt land och oss själva. Vi måste sluta säga att Sverige är fantastiskt och istället säga att vi älskar Sverige.
Progressiv moral ser på naturen bland annat som en moder, en helhet, ett gudomlig väsen, en levande organism, ett hem och ett skadat offer. Idag beskriver jag metaforen “naturen som en moder”.
Naturen när och försörjer oss. Förhållandet mellan ett barn och en närande moder handlar om tillgivenhet och kärlek, ett förhållande med inneboende värde som inte kan köpas eller säljas- en relation som ger livet mening. Vi visar naturen tacksamhet, ansvar och respekt. Var och en har ett ansvar att sörja för hennes behov så gott vi kan. Vi medger henne värdighet och visar tacksamhet med våra gärningar. Relationen präglas av ömsesidighet, av ömsesidigt beroende och det är en permanent förbindelse, inte ett svagt eller tillfälligt förhållande.