Stefan Löfvens tal i Almedalen 7 juli 2012

När Stefan Löfven talade igår i Almedalen handlade talet om frihet.

Socialdemokraternas partiledare introducerade ett nytt begrepp, hållbar frihet, som han beskriver som en överenskommelse mellan medborgarna och staten, ett handslag kallade han det. Hållbar frihet fångar den progressiva bilden av samhället, att var och en ska göra sitt bästa, bidra till det gemensamma och därmed bidra till sin egen frihet, att var och en tar ansvar både för sig själv och för andra. Ni som följt den här bloggen känner säkert igen formuleringarna. Resultatet blir att allas frihet kan växa och gå i arv till nästa generation.

För ett par år sedan föreslog jag lite skämtsamt att Socialdemokraterna borde lansera sig som det nya frihetspartiet, men konstaterade att det skulle kännas alldeles för beräknat, inte äkta. Men det jag hörde ikväll kändes äkta, beräknat javisst men ärligt och klassisk socialdemokrati. Han imponerar, Stefan Löfven.

Utöver den hållbara friheten fick vi höra ett antal progressiva ingångar. “Ingen kan stå för den här utvecklingen ensam” låter nästan som Elisabeth Warren när hon säger att ingen är self-made, att alla företag kör på vägar vi alla betalt för och så vidare

Samhällets roll är att stärka och skydda medborgarna vilket Stefan Löfven uttryckte närmast poetiskt:

Vi vill bygga ett samhälle både för förskolebarnet, företagaren och förvärvsarbetaren. Och vi gör det tillsammans, därför att vi vet att din svaghet, den blir vår svaghet – men din framgång blir vår gemensamma styrka.

och han slog flera slag för politikens roll

Det är vi som formar vår samtid, det är vi som formar vår framtid

Min favoritpassage var när Löfven synade Moderaternas giv om att börja valkampanjen 2014 redan nu.

Återigen skjuts reformer på framtiden, och det visar att moderaterna inte ser arbetslösheten som ett samhällsproblem – utan en valfråga.

Jag tror, tack och lov, att Moderaterna kommer få svårt att driva sin extralånga valkampanj, förutsatt att Socialdemokraterna fortsätter på detta sätt, samhället måste ju faktiskt fungera, både i valtider och dagarna däremellan:-)

Stefan Löfven framstår mer och mer som ledare för en folkrörelse och förhoppningsvis får vi se mer av denna närande inriktning på Socialdemokraternas politik istället för den strikta konservativa politik de fört under en längre tid.

Relaterat

Ulf Bjereld – Stefan Löfvens debut i Almedalen

Martin Mobergs betraktelser – Löfvens Almedalstal 2012 – hållbar frihet ett visionärt, grönt och socialdemokratiskt begrepp

Stefan Löfven i Svenska Dagbladet – Vi satsar på småföretagens export

Stefan Löfvens tal i Almedalen i text

En mer blandad skola


I gårdagens partiledardebatt
introducerade Stefan Löfven en ny inramning av åtgärder mot segregation i skolan, baserad på ekonomisk ojämlikhet:

Vi behöver ha en mycket mer integrerad skola där grupper med olika socioekonomisk bakgrund möts över gränserna. Jag gick själv i en sån skola, juristens barn tillsammans med platschefens barn tillsammans med arbetarbarnet tillsammans med tjänstemannabarnet. Det var väldigt bra för samhället. Jo då menar vi så här. Där ligger statens ansvar. Att se till att vi får en mer blandad skola.

Oj, vad säger han?

  • grupper möts över gränserna
  • olika bakgrund möts över gränserna
  • väldigt bra för samhället
  • statens ansvar
  • att se till att vi får en mer blandad skola

Jag skrev igår att han inte nämnde några värderingar på hela debatten men det var fel. Att ta upp statens ansvar på det här sättet, kopplat till människors empati för varandra, att betona att barn mår bra av att möta barn med annan bakgrund än den egna, är en fantastisk insats.

Det här är debattens mest intressanta händelse, Stefan Löfven introducerar ett helt nytt synsätt, en ny inramning av integration som socioekonomisk fråga. Jag tror att det här även kan få effekt på frågor om invandring och integration. Man aktiverar lösningar som bygger på kontakt mellan människor och gör det med en ram som styr uppmärksamheten mot andra faktorer än var man är född.

Jag skrev om det härom veckan:

Att göra skillnad på människor är grundproblemet med främlingsfientlighet. Att öka kontakten mellan människor är en ram som inte gör skillnad på människor, det är införstått att detta gäller alla. Ramen styr till och med bort uppmärksamheten från tankar om olikhet. Att aktivera empati och gemenskap är det mest effektiva sättet att se människor som människor istället för raser och nationer.

Jag kommer följa Socialdemokraternas idéarbete noggrannt och med intresse. Det bästa är att de kan ha fått en partiledning som förstår inramningens betydelse.
Andra bloggar om partiledardebatten

Löfven gav Reinfeldt en match

Partiledardebatten går vidare

En aggressiv Sjöstedt i Agenda

SVTs partiledardebatt 6 maj 2012

Partiledardebatt 6 maj 2012En ganska sömnig tillställning tyckte jag. Att oppositionens kritik mot regeringen inte gick fram och att borgerliga tjuvnyp fungerande är ett underkännande av både Socialdemokraternas, Miljöpartiets och Vänsterpartiets debattstrategier.

Stefan Löfven är oförfalskad som person, vilket är jättebra, men han verkar inte förstå alls hur man anger en riktning i politisk debatt, jag tror inte han nämnde en värdering under hela debatten. Hans bästa insats var resonemanget om vilken sorts regering vi får se efter nästa val.

Update 8 maj: Jag misstog mig här. Han tog upp den socioekonomiska segregationen i skolan och statens ansvar gentemot medborgarna, väldigt intressant.

Jonas Sjöstedt agerade ärligt och starkt, han är ett lyft från Lars Ohly, men han har inte formulerat några svar på den kritik som han vet är på gång, som de borgerliga partiledarna säger- han lovar allt till alla, det måste han formulera ett bättre svar på.

Gustav Fridolin var skarp i en del växlingar, han är en skicklig debattör, men han skulle behöva bättre formuerade idéer. Som ett exempel har jag tidigare nämnt vapenexporten. Skälet att inte exportera vapen till Saudiarabien är att inte medvetet skada människor, att vi bryr oss om varandra. Att skada människor för att skapa fler jobb är inte moraliskt försvarbart.

Något som oppositionen borde slå mycket hårdare mot är det borgerliga hyckleriet och deras ständiga hån. Beteendet är fräckt, oansvarigt och när oppositionen inte bemöter det på ett bra sätt så undergräver det förtroendet för oppositionspolitiken. Frågan människor ställer sig är varför man ska rösta på någon som inte försvarar sig, som inte stoppar de som försöker mobba, hur man ska lita på ett parti som inte står upp för den egna politiken och visar att den är värd att försvara.

Andra bloggar om debatten

Valets hjärta

Den amerikanska valrörelsen är igång. Obamalägret har under hösten börjat etablera en bild av Mitt Romney som hjärtlös och osäker. Nu tar de upp den militära insatsen mot Usama Bin Laden. En sån film har många syften, bland annat att visa hur stabil Barack Obama är, att det är genom att Barack Obama har ett stort hjärta som han är kompetent, att det är såna kvaliteter som man vill att en president har och givetvis att Mitt Romney saknar dem. En detalj är hjärtslagen som hörs i bakgrunden, det aktiverar våra tankar och känslor om hjärtat och om stabilitet. Obamakampanjen kommer arbeta hårt för att valet ska stå mellan värme och empati å ena sidan och hjärtlöshet och falskhet å andra sidan.

Josh Marshall analyserar frågan väl och pekar på en taktisk poäng med videon, att tvinga Mitt Romney att svara och att det är nästan omöjligt för honom att svara kraftfullt och visa att han inte tänker låta sig attackeras.

Idag svarade dock Mitt Romney statsmannamässigt. Han berömde presidenten för sitt handlande men kritiserade att Barack Obama försökte göra en politisk poäng av det. Det är en svår balansgång men det här funkade, åtminstone på ytan.

I politiska kampanjer försöker man lyfta de egna styrkorna och motståndarens svagheter. En genomtänkt strategi med ett bra budskap gör båda sakerna samtidigt, det framhäver kontraster mellan kandidaterna. När Barack Obama tar upp Mitt Romneys hjärtlöshet riktar han också uppmärksamheten mot sig själv, sitt stora hjärta och sin empati.

I Sverige pågår en valrörelse, åtminstone om man lyssnat på Moderaterna de senaste veckorna. Anders Borg tog upp ”valrörelsen” i Rapportdebatten med Magdalena Andersson. Men varför säger de så, valet är ju om flera år? Alliansens framgång bygger på bilden av stabilitet och auktoritet. I valet 2010 lyckades de få oppositionen att gå samman i ett block och därmed svälja betet om att valet ska handla om regeringsalternativ, vilket innebär storskalighet och den starka auktoritetens betydelse. Dessa idéer bygger på konservativ moral och stärker Moderaterna, då handlar debatten och valet om deras synsätt, värderingar och politik. Nu försöker de upprepa ett vinnande koncept. Skillnaden är att valet är mer än två år bort, de borgerliga partierna är i minoritet i riksdagen och Allianssamarbetet knakar i fogarna. Men syftet med att starta valrörelsen nu är alltså framförallt att styra debatten till områden där man är stark.

Magdalena Anderssons svar i debatten med Anders Borg är precis det som oppositionen ska upprepa, att landet behöver en ledning nu, som minskar arbetslösheten, som skapar en fungerande vård, som ser till att tågen åker och så vidare. Att tala om valet är att undvika verkligheten, vilket är helt ansvarslöst.

I detta budskap finns en del av den socialdemokratiska taktiken, att rikta in sig på fokuserade åtgärder som anger riktningen för den kommande politiken och där lyfter man även den borgerliga regeringens falskhet, att deras politik är en påklistrad fasad.

Jag har svårt att bedöma vad som kommer fungera men Löfven har inte gjort några stora misstag än och i sitt första maj-tal idag använde han hela den röda arsenalen av solidaritets- och rättviseperspektiv, om ett samhälle där hjärtat får styra lika mycket som hjärnan. Och precis som för deras motsvarighet i det amerikanska presidentvalet har det blivit svårt för de borgerliga partierna att låta trovärdiga och stabila. Allt fler svenskar frågar sig var det borgerliga hjärtat finns.