Människor är utgångspunkten, inte partier!

Inledningen på den här artikeln i Dagens Nyheter avslöjar grunden till de politiska partiernas problem: Perspektivet är alltid partiets perspektiv.

”En politisk geografiläxa hamrades in i svenska partier efter Brexit och valet av Donald Trump: Sluta att försumma de delar av landet där jobb gått förlorade och befolkningen minskat!
Nu anstränger de sig. Men vallöften om utlokaliseringar, bredband och servicecenter räcker inte långt när klyftorna växer allt snabbare.”

Ewa Stenberg i DN: Partierna pluggar en ny politisk geografiläxa

Lägg märke till att partierna ska

  • sluta försumma
  • anstränga sig
  • ge vallöften

Allt handlar om vad partierna ska göra. Ursäkta men jag måste dra in internet i det här. Partiernas beteende följer ett mönster som vi sett många gånger på nätet. Det mest kända exemplet är på nittiotalet när det fanns kanske tio stora sökmotorer, tio webbsajter som vardera hade 100 miljoner besök i månaden och som alla försökte bli portalen dit alla skulle gå. Alla försökte erbjuda så många tjänster och funktioner som möjligt så att alla användare skulle vistas på deras sida hela dagarna och de skulle tjäna en massa annonspengar.

Ingen ägnade sig åt det självklara, att ta reda på vad folk behövde hjälp med och sen hjälpa dem med det. Ingen förutom Larry och Sergey. De löste ett problem, rätt problem visade det sig, och såg till att hjälpa människor med något de behövde hjälp med.

På samma sätt måste partipolitiken anpassa sig till internet och på internet utgår vi ifrån den enskilda användaren, eller människan för att inte bli för teknisk. Partier måste ställa frågor till människor, frågor som

  • Vad behöver du hjälp med
  • Hur vill du ha hjälp
  • I vilka situationer vill du ha hjälp

Partierna måste också fråga människor i grupp

  • Vad behöver ni hjälp med
  • Hur vill ni ha hjälp
  • I vilka situationer vill ni ha hjälp

och utgå ifrån svaren de får. Att börja med snack om fackförbund, skattesänkningar eller vinster i välfärden är att börja i fel ände. Ni kanske hamnar där till slut men sannolikt inte. Sannolikt får ni svar som är något helt annat än det ni ägnar er åt nu. Och då, plötsligt, kan ni och vi börja bygga en demokrati som fungerar 2018 och kanske även 2019.

Fotografier i politisk kommunikation

Hur ska ett parti använda fotografier i sin kommunikation? Jag upprörs av att de politiska partierna är så galet dåliga på att använda bilder i sin kommunikation. Undantaget är Sverigedemokraterna. Till Miljöpartiet och ni andra, kolla era Twitterflöden och bedöm hur stor andel av era bilder som följer mina två, enkla regler.

2 regler

  1. Vad vill ni ha mer av? Framställ det i positiv dager (glada människor och färger, ljus, lösningar)
  2. Vad ser ni för problem? Framställ dem i negativ dager (mörker, skador, ledsna människor och djur, problem)
  3. (Inofficiell regel nr 3) Förbjudet, se längst ner på sidan vad som är helt förbjudet.

1. Framställ det ni vill ha mer av i positiv dager

Till exempel en satsning på cykelvägar för barn. Vad innebär det? Visa en positiv bild av målet. Upprepa motivet många gånger, olika bilder men samma motiv.

eller en satsning på laddstolpar för elbilar. Återigen, visa en positiv bild av målet. Upprepa motivet många gånger, olika bilder men samma motiv.
Ett problem är att laddstolpar inte framkallar speciellt starka känslor men oavsett så gäller regel nummer 1) Vad vill ni ha mer av? Framställ det i positiv dager. Att ha med människor i bilden är nästan alltid bättre än att inte ha det.

2. Framställ problem i negativ dager

Framställ problem i negativ dager. Till exempel skogsskövling. Vad innebär det? Visa en negativ bild av problemet. Upprepa motivet många gånger, olika bilder men samma motiv.

3) Förbjudet!!

Det är vanligt att partierna visar bilder av sina politiker. Varför? Är det så målbilden ser ut? Allvarliga administratörer som pratar till en trött publik? Så ser väl inte framtiden ut, eller? Sluta genast upp med det och ta upp verkligheten istället, visa lösningarna och problemen!!!

Vi bryr oss om varandra? Betyder det att vi även bryr oss om Sverigedemokrater?

2013 gick några vänner på en demonstration mot rasism i Kärrtorp. De hade med sig barn i barnvagnar och beskrev det i efterhand som en ganska lugn tillställning. Det vill säga, lugn fram tills att en grupp nazister attackerade demonstrationen. Ett tjugotal svartklädda män med dolda ansikten sprang emot barn och föräldrar men hindrades av ett par poliser och en grupp anti-rasister. Barnfamiljer tog sig därifrån så fort de kunde och försökte förklara vad som hade hänt för sina förvånade och skrämda barn. Situationen måste ha känts surrealistisk.

Reaktionerna på händelsen blev oerhört starka och svenskarna stod enade mot nazisternas attack. En vecka senare arrangerades en demonstration i Kärrtorp för att visa stöd för de attackerade och för att skicka en tydlig signal till omvärlden, att alla människor är välkomna i Kärrtorp, oavsett härkomst. Denna demonstration, den största antirasistiska demonstrationen i Sverige någonsin, var en märklig upplevelse, inte bara på grund av arrangemangets storlek.

Jag minns att ordföranden för Liberala ungdomsförbundet blev utbuad när han klev upp på scenen. Han uttryckte sitt stöd för de drabbade och upprepade det som många tog upp den dagen, att inte göra skillnad på människor och att alltid stå upp för demokratin och för människors rätt att uttrycka sina åsikter. Burop hördes även när han klev ner från scenen. Som tur var rapporterade inte TV detta utan framställde dagen som en kärlekens dag. Jag gick förbryllad hem och funderade över publikens beteende. Uppenbarligen sympatiserade många i publiken med den politiska vänstern och såg borgerliga partier som djävulens hantlangare. Men att bua ut någon som uttryckte sitt stöd på en dag som handlade om alla människors lika värde? Där och då upptäckte jag en orsak till att vi som kallar oss progressiva inte når politisk framgång.

När vi kallar folk rasister lever vi inte som vi lär. Vi hävdar att vi bryr oss om varandra och är solidariska med varandra. Samtidigt kritiserar vi människor istället för deras åsikter. Vi grupperar och kallar dem rasister som om deras åsikter vore inbyggda i deras kroppar, som att deras biologi skiljer sig från vår på något grundläggande sätt. Det håller inte.

Hur ska vi då förhålla oss till alla dessa människor? Det handlar om flera hundratusen svenskar som råkar tycka annorlunda än oss. Kan vi verkligen bry oss om dem trots att de vill stänga gränser och skicka folk ut ur landet?

Ja det kan vi. Vi bryr oss om alla människor, även de som sympatiserar med Sverigedemokraterna! Vi skulle kunna hata, håna, förlöjliga och se ner på dem. Men vi kan inte göra skillnad på människa och människa och på samma gång hävda att vi bryr oss om varandra. Vi kan vara kritiska mot en åsikt eller ett beteende men inte mot en människa. När vi är kritiska mot människor så gör vi samma fel som den som uttrycker rasistiska åsikter, vi gör skillnad baserat på människors biologi.

Jag kan se världen genom Jimmie Åkessons ögon och känna hans känslor. Han och jag är människor. Vi kan  båda föreställa oss hur en annan människa tänker, det är en egenskap som i princip alla människor har. Vi kan båda se en film och gråta när en karaktär dör eller glädjas när huvudpersonen till slut får kontakt med sina föräldrar. Vi är empatiska varelser som varseblir världen både med vår egen kropp men även med andra människors kroppar och upplevelser.

Att förkasta människor med andra åsikter än våra är att förkasta oss själva. Att se ner på en människa för något den säger är förneka personens mänsklighet.

Däremot kan och bör vi kritisera rasistiska åsikter med full kraft. Våldsamma handlingar måste hindras och fördömas. Att göra skillnad på människa och människa är en åsikt som inte kan förenas med idén om ett demokratiskt samhälle. Namnet Sverigedemokraterna är motsägelsefullt eftersom partiet gör skillnad på folk och folk.

Vi bryr oss om alla de som sympatiserar med Sverigedemokraterna eftersom vi bryr oss om varandra.

Öka kontakten mellan människor

Att öka kontakten mellan människor är en strategisk inramning som kan användas för att ärligt förmedla ett antal progressiva frågor.

Stockholmspolitik
Idag handlar väldigt mycket av Stockholmspolitiken om framkomlighet och individuellt ansvar. Stadsplaneringsfrågor och kopplingen mellan trafik, hälsa och natur har svårt att ta plats i diskursen. Förbifart Stockholm är en motorväg som diskuteras utifrån en direktkausalitet och metaforer som påminner om rör med vatten i. Mer vatten (bilar) kräver fler eller större rör (motorvägar). Allt annat är irrelevant.
Om samhällsdebatten om Stockholm istället ramas in som en fråga om att öka eller minska kontakten mellan människor aktiveras metaforer och ramar om mänskliga kontakter som bygger på systemkausalitet. En sådan inramning inbjuder till diskussion om hälsoaspekter, trafikens inverkan på lokalmiljön och kontakten mellan stadsdelar. Att argumentera för utökad kollektivtrafik blir mycket lättare och förståelsen för gemensamma trafiklösningar ökas.
Kritiken mot Förbifarten är att den isolerar människor från varandra.

Vård

Vårddebatten fokuserar på konservativa värden och ett strikt marknadsperspektiv. Att diskutera kontakten mellan läkare och patienter aktiverar människors empati och behov av större gemenskap. En slogan skulle kunna vara “Vi närmar oss varandra”. Ramen stärks genom att visa exempel på hur privatiseringen av vården minskar närhet mellan läkare och patienter, ökar avståndet mellan människor och isolerar oss från varandra, till exempel genom att vårdpersonalen inte har tid för patienter.

Invandring och migration

Att göra skillnad på människor är grundproblemet med främlingsfientlighet. Att öka kontakten mellan människor är en ram som inte gör skillnad på människor, det är införstått att detta gäller alla. Ramen styr till och med bort uppmärksamheten från tankar om olikhet. Att aktivera empati och gemenskap är det mest effektiva sättet att se människor som människor istället för raser och nationer.

Internet

FRA, Ipred, Acta, Datalagringsdirektivet. Alla dessa integritetskränkande lagar har det gemensamt att de avskräcker människor från att kontakta varandra. Att förespråka en nätpolitik som vill öka kontakten mellan människor är helt naturligt eftersom nätet handlar om kontakt och samarbete. Att driva lagstiftning som ökar kontakten mellan människor, till exempel att göra internet till en mänsklig rättighet, aktiverar och stärker tron på att FRA-lagen är dålig. Argumenten för att ta bort övervakningen får starkare stöd hos befolkningen och det blir svårare för FRA-förespråkare att hävda sin sak.

 

Andra bloggar om kontakt

Henrik Alexandersson –Frihet, principer, politik, makt och människor

Hans lilla gröna – Sverigedemokraternas dröm är redan verklighet – svenska jobb åt svenskar

När människor kommer till oss

Miljopartiet de gronas Kommun och Landstingsdagar i V“När människor kommer till oss med engagemang och idéer, då är vi de som säger ja!”

Anders Wallner talade idag på Miljöpartiets kommundagar och han verkar ha inspirerat många. Jag är glad att mp är öppna för idéer och människors engagemang, det är avgörande för en folkrörelse.

På möten, och när förtroendevalda talar, så saknar jag dock något mycket viktigt. Människor och samhället är utgångspunkten för politiken, det som politiken har att relatera till, inte partierna eller deras agenda! Det måste vi förmedla varje gång vi säger eller gör något.

Anders hade kunnat säga så här:

“När människor känner engagemang och har idéer för att förbättra samhället så är det vårt jobb att lyfta dem och deras idéer, att fungera som en hävstång för medborgarna!”

Det är givetvis ingen katastrof att han formulerade sig som han gjorde, han menar väl och man jobbar väldigt hårt på att ta vara på medlemmarnas engagemang i Miljöpartiet. Men det här är framförallt en fråga om synsätt, något som får långsiktiga konsekvenser och därför är det viktigt att vår egen förträfflighet inte hamnar i centrum för det vi gör.

Fotolicens