Internetfrihet

Internetfrihet är människors rätt till information och de resurser vi behöver för att vår demokrati ska leva och utvecklas.

Internet är en allmännytta som tillhör folket. Ursprungstanken var att hjälpa människor kommunicera via robusta och okänsliga digitala nätverk. Nätet utvecklades av amerikanska myndigheter på 60- och 70-talen och drivs av offentlig infrastruktur.

Varför är det här viktigt

Hela den svenska ekonomin bygger på kommunikation via internet. Mer och mer av handeln sker över nätet. Det innebär att fler företag bygger sin verksamhet på en offentlig resurs, en allmännytta. Internet är infrastruktur – som vägar, broar, hamnar och telekommunikationssystem – som vi alla betalar för och som möjliggör kommersiell vinst. Det allmänna är en förutsättning för det kommersiella.

Internet är en öppen, neutral och rättvis resurs som hjälper alla medborgare. Internetfrihet innebär att människor kan kommunicera fritt och utöva sin rätt till information.

Bloggosfären calling

Vi behöver bli fler som skriver på internet, som twittrar mer, kommenterar och gillar mer på Facebook och sprider allmänt positiva vibbar och sakliga och faktarika texter till så många som möjligt.

Problem
Förklaringen till att vi får flyktinghets och oändligt mycket rörighet i våra flöden är att några arbetar hårt på att åstadkomma just detta. När många bloggar om, twittrar och delar en specifik fråga så får det bättre genomslag.

Lösning
För tio år sedan fanns inte Facebook och Twitter utan bloggar dominerade debatten. Att FRA- frågan blev så stor berodde bland annat på att många engagerade sig, bloggade och kommenterade och länkade till varandra. Det kan vi göra nu också men det kräver en större arbetsinsats än att klicka på Gilla- knappen. Sociala medier är bra men de får mångdubbel kraft när de utgår ifrån sakliga blogginlägg fyllda av fakta och med en tydlig åsikt. Det är dags att även vi progressiva börjar jobba hårt med att skapa den verklighet vi vill leva i.
Lösningen är att etablera ett offentligt samtal som bygger på gröna, rosa, röda, lila och andra progressiva synsätt. Lösningen är att länka till varandra, länka till bra inlägg, att tweeta och retweeta bra grejer. Men framförallt, rekrytera vänner, släktingar, alla du kan få att delta i detta. Vi behöver bli många många fler som skriver på nätet, som bloggar och delar foton om vår verklighet, som länkar till varandra (och andra) och berättar om det vi ser och hör, om det vi tycker och känner och på det sättet bildar en grund för konstruktiv debatt och konstruktiv politik.

Hurdå?

  • Blogga – WordPress, Tumblr, Blogger
  • Twittra
  • Länka till blogginlägg på Facebook utåt (alltså till blogginlägg utanför Facebook)
  • Gilla, twittra, retweeta och e-posta bra inlägg och vettiga perspektiv.

Tänk på att agera:

  • Sakligt. Ett stort problem är osaklighet och inlägg som förvirrar. Låtsas att det du skriver används i skolan av en mellanstadielärare.
  • Konstruktivt. Hur kan du ta ett steg framåt, vad hjälper till att utveckla en idé och som ger konstruktiva idéer. Fastna inte i ditt svar på påhopp.
  • Lösningsorienterat. Vad är lösningen på problemet? Försök förmedla hur vi tar oss framåt, både du själv och alla som läser.
  • Praktiskt. Konkreta åtgärder och praktiska verktyg är bristvara, hjälp till genom att länka till bra grejer och skapa egna praktiska förslag.

Bygg på varandras insatser

starta din blogg, skriv ett första inlägg och skicka bloggens adress till alla oss andra i sociala medier. Tillsammans skapar vi vårt samhälle!

Relaterat

Den öppna sektorn

Företag som inte ägs av staten beskrivs ofta som privata företag. Beskrivningen är en konstruktion för att stärka allmänhetens konservativa syn på företagande. Beskrivningen är alltså inte naturlig eller objektiv, den är konstruerad för ett syfte.

Ett syfte med att göra en uppdelning i privat och offentlig verksamhet är att styra människors tänkande mot frågor om ägande. Skillnaden mellan privat och offentlig är i grunden en fråga om vem som äger och vad det innebär.

Hur skulle debatten fungera om företag och organisationer bedömdes utifrån ett öppenhetsperspektiv? Öppenhet och transparens är ju något som blivit allt viktigare för att förstå samhällets utveckling så vi kan använda det som exempel.

Indelningen (och inramningen) i en öppen och en sluten sektor får flera följder:

  • Fokus flyttas från ägande till transparens. Skiljelinjen går inte längre mellan statlig och privat. Till exempel ingår stora delar av militären i den slutna sektorn.
  • Människor kommer tänka mer på hur verksamheter borde fungera och mindre på vem som äger en verksamhet.
  • Debatten kommer utreda vad som borde vara öppet eller slutet och i vilka sammanhang öppenhet är önskvärt, problematiskt eller produktivt?
  • Många verksamheter i den slutna sektorn får förklara sig för allmänheten.
  • Vi kommer förstå och uppskatta värdet av slutenhet bättre och de sammanhang där det faktiskt finns anledning att undanhålla människor information.

Hur man motverkar politiskt hyckleri

Listan över Alliansens hyckleri kan göras lång. Men varför har oppositionen så svårt att komma åt dem? Varför biter inte kritiken?

När man kritiserar någon och till exempel säger “du är dålig på att sjungaså kanske folk tänker jaha, han är dålig på att sjunga men det leder liksom inte till något annat och det är svårt för någon som lyssnar att tänka “alltså ska jag vända mig till den här andra personen för den är säkert mycket bättre på att sjunga. Det måste uttalas innan något kan ske.

Tricket är alltså att kritisera något genom att själv göra motsatsen till det man kritiserar och visa att man är bra på det.

Moderaterna är svenska mästare på det här

  • Sveriges enda arbetarparti medför att Socialdemokraterna inte är ett arbetarparti
  • Ordning och reda i de offentliga finanserna medför att De rödgröna är slarviga och slösaktiga
  • Regeringsalternativ medför den rödgröna röran, ett rörigt gytter av partier, instabilt

För att kritisera hyckleri krävs alltså att man står för, och saluför, motsatsen: ärlighet, hederlighet och öppenhet.

Relaterat:

Framtidens utrikespolitik

Julian Assange söker asyl i Ecuador. Nyheten är lika överraskande som typisk för Wikileaks frontfigur. Han låter inte systemet styra utan systemet ska omformas. Målet är öppna och samarbetande processer mellan länder. Studerar man Julian Assanges vision framgår att strategin för att nå detta mål är att göra det svårare för stater att konspirera, Wikileaks häller grus i det auktoritära maskineriet.

Jag är förvånad att inga politiker tagit upp den långsiktiga potentialen med öppna processer mellan stater, idén erbjuder såna möjligheter att vi har ett ansvar att utforska dem.

En annan sida av saken är att nätet kommer tvinga stater att öppna sig, Wikileaks är bara en instantiering av nätets grundmekanism och det kommer andra, sannolikt bättre tjänster, om Wikileaks försvinner.

Ett sätt att tänka kring denna fråga är att jämföra det som nu sker i utrikespolitiken med det som hände skivindustrin när Napster först dök upp. Internet tar ordet från auktoriteter och ger det till den enskilde. Följden kan mycket väl bli nationalstatens upplösning trots att de flesta människor kommer streta emot av rädsla för det okända.

En förutseende utrikespolitik innebär således att man arbetar för att samarbeta, inte bara med andra länder utan med regioner, kommuner och till och med enskilda individer. Ken Livingstones samarbete med Venezuela är ett exempel på hur städer och länder kan samarbeta.

Samarbeten ska givetvis göras med målet att det gynnar alla som deltar. Samarbeten ska bygga på ömsesidig öppenhet vilket skapar tillit och bidrar till ökad kontakt mellan deltagarna.


Andra bloggar om Assange

Nyheter24 – Julian Assange och fiendens fiende

Facebooks börsintroduktion och chansen att de lyckas

Facebook börsintroduceras i morgon den 18 maj. I tidningarna kan man läsa om företagets värdering och hur många miljarder som Mark Zuckerberg kammar hem. Vi läser även om webbtjänstens overkliga storlek och hur det kan hota samhället.

I det nya numret av tidningen Wired skriver Steven Johnson om Facebook och berör glappet mellan ambitionen att bidra till en mer öppen och kopplad värld och de begränsningar som finns i systemets utformning, till exempel att länkar till externa dokument leder till en installationssida som sen ska kunna ta dig till dokumentet.

The problem is that for all his talk of connectedness, Zuckerberg and his company have displayed an increasingly reluctant attitude toward connecting with the rest of the web. The new “seamless sharing” updates make it much harder to follow a link from within Facebook to an outside page. If you see an interesting headline from, say, The Guardian that’s been shared by one of your friends, clicking on the link doesn’t take you to the Guardian website; instead, an “intercept” message pops up, asking you to install the Guardian Facebook app, which will then ensure that all of your favorite Guardian articles flow through Open Graph to your friends.

Att begränsa spridningen av webblänkar är ett stort problem men min gissning är att Facebook själva kommer tvingas korrigera det, webben är mycket större än Facebook och webben brukar inte acceptera censur.

Det verkligt stora problemet är restriktioner i de kopplingar vi användare kan skapa.

  • Hur kan vi koppla ihop webbtjänster?
  • Vilka kontakter kan människor göra?

Om jag inte kan koppla min Facebookprofil till mina foton i Flickr eller mina tweets så klipps min identitet av, varken mina kontakter i Facebook eller i Flickr får en vettig bild. När en webbtjänst (eller en lagstiftning för den delen) inskränker möjligheten till kontakt mellan människor så skadar man nätets samarbetskultur och utveckling.

Både Facebook, Google, många svenska politiker och partier samt auktoritära regimer runtom i världen genomför den här typen av inskränkningar, inte alltid medvetet och många gånger med goda avsikter. Av olika skäl begränsar de människors frihet.

Men varför gör företag så här? När webbtjänster blir riktigt stora får de för sig att de konkurrerar med andra. De får svårare att tro på den samarbetskultur som fört dem till toppen. Men det är webbsidan som bäst samverkar med webben som får mest tillbaka. Craigslist är ett udda men bra exempel på detta. Där arbetar man fortfarande som en liten startup.

Lösningen är att öka kontakten mellan människor

Målet måste vara att öka kontakten mellan oss, mellan alla tänkbara konstellationer. Det är precis det som nätet gör, det ökar kontakten. Det som minskar kontakten mellan oss bidrar per definition till att isolera oss och tar ifrån oss friheten att vara oss själva, att bestämma över våra liv. Det tar ifrån oss vår frihet men inte på det sätt många nyliberaler tror, frihet i bemärkelsen frånvaro av hinder, utan friheten att göra kopplingar.

 

Andra bloggar om Facebook

Jinge – Facebookaktien = en Ballong!

酩酊老翁 – Facebook är en fluga

Det Progressiva USA – Facebook börsintroduceras, dess ifrågasatta affärsmodell , är det en aktie för dig?

Varför är Carl Bildt så jobbig?

Många gillade inlägget om Jan Björklund. Carl Bildt är en annan maktprofil som behöver granskas och ramas in. Jag tänker inte gå igenom svensk utrikespolitik och Bildt på samma sätt som jag gjorde med skolpolitiken, det tror jag inte jag klarar av, men jag har några tankar om utrikesminstern.

Carl Bildt ger intrycket av att vara en jobbig person. Varför är han så jobbig?

  • Han verkar bara tänka på egennytta, sin egen, sina uppdragsgivares eller Sveriges, ingen politik för att hjälpa de svaga och behövande där inte.
  • Han förvirrar både den som intervjuar honom och de som lyssnar. Han kan svara på frågor men alltid på ett sätt som han kontrollerar, han verkar spela ett maktspel och är fenomenal på att använda härskartekniker.
  • Han ger ofta intrycket av att veta mer och att han därför inte kan kritiseras, han skyddar sig själv och sin gärning med slutenhet. Att han är utrikesminister innebär för honom att han ska veta mer, få reda på statshemligheter, och fatta upplysta beslut. Det är Carl Bildt som ska känna till hemligheterna, ingen annan.
  • Han är stel i sitt sätt, följer en traditionellt konservativ mall för hur kontakt mellan människor ska fungera, allt enligt protokoll. Om någon ska improvisera så är det han, alla andra ska följa ett system som han förstår och kan manipulera.

Hur ska oppositionen hantera Carl Bildts utrikespolitik? Vilka värderingar och ramar kan desarmera den moderate gubben? Genom att vara motsatsen till alla hans svagheter så får människor en bild av hur svensk utrikespolitik skulle kunna fungera.

  • Samarbete
  • Öppenhet
  • Tillit
  • Empati
  • Förutsägbarhet
  • Kontakt med varandra


Man bör aktivera ett synsätt där länder samarbetar, där utrikespolitiken i ökande omfattning bygger på öppenhet, där tilliten mellan länder är ett av huvudmålen, där vi ställer upp för varandra och arbetar för att öka kontakten med andra länder och mellan alla länder.

10 steg som remixar politik till ett spel

Den politiska koden är alldeles för sluten. Deltagande sker ofta på elitens villkor.

När ska vi utveckla samhället och politiken med öppna processer som alla kan delta i och bidra till? När kan vi bidra till ett bättre samhälle utan att först lära oss systemet och väljas in? När ska politiken lära sig  öppna utvecklingsprocesser och börja använda dem?

Idag krävs det en hel del för att delta i politiskt arbete. Framförallt måste man visa ambition och intresse att göra politisk karriär.

När någon kommer utifrån till ett partimöte så har den ofta något som behöver ändras, en fråga eller ett problem som den vill ta upp. Oftast möts den av en timme med formalia och ibland kan den komma till tals men endast för att sänkas av de erfarna och kunniga. “Det har vi prövat, funkar inte” får man höra.

Men jag har prövat den också, och den funkar” tänker jag då.

Det är fascinerande att delta i öppna utvecklingsprocesser, till exempel utvecklingen av Linux, och se hur stora grupper människor som oftast inte känner varandra kan samarbeta så produktivt och nå så långt i sin strävan efter något bättre.

Det som inte funkar i dagens politik är att vara ointresserad av att bli vald och ointresserad av att göra politisk karriär. Det kan vara riktigt SVÅRT att delta i politiken bara genom att känna passionerat för en fråga och vilja hjälpa till.

Så här kan vi börja fånga en del samhällsengagemang som går till spillo idag:

  1. Bygg en webbtjänst som tar emot problem som behöver lösas, typ seeclickfix.com
  2. Fråga den som skickar in problemet om den vill bli chef för problemet
  3. Be folk delta och skicka in lösningsförslag, tips om resurser, telefonnummer etcetera. Samla allt på problemets egen webbsida så att alla kan se vad som finns, vad som behövs och att arbetet går framåt. 
  4. Skapa ett lag som ansvarar för att lösa problemet, bjud in människor att delta på samma sätt som att Gilla något på Fejan, ett klick. Laget kan planera arbetet öppet. Ge alla som deltar en titel och en roll med uppgifter.
  5. Publicera en lista med behov, resurser och kunskaper som behövs för att lösa problemet. Alla kan bidra till listan. Alla kan bistå med resurser.
  6. Hjälp laget kommunicera med rätt personer, myndigheter, företag och organisationer.
  7. När man samlat resurser och skrivit en arbetsplan som alla är med på sätter man igång och löser problemet.
  8. Presentera lösningen och intervjua de som löste det, lyft deras insats och belöna dem med seniorstatus och andra spelmekaniska metoder -> http://gamification.org/wiki/Game_Mechanics
  9. Utvärdera arbetet med laget, på vilka sätt kan det göras bättre nästa gång och sånt.
  10. Fråga laget om de vill berätta om sitt arbete för andra och rekrytera fler problemlösare.

2 anledningar till att Facebooks dagar är räknade

Facebook och Google+ kommer misslyckas. De gör ett kardinalfel i sin hantering av webbsidor och människors identitet. De hanterar varje person som om den har endast en identitet och som en följd av detta begränsar de länkning mellan information. På webben bestämmer dock den som tar emot information, inte den som publicerar och därför kommer båda tjänsterna ersättas av bättre grejer.

moot, som skapade 4chan (webbens största och kanske friaste bildbaserade community), beskriver identitetens roll på nätet och förklarar hur både Google och Facebook missförstår människors identitet.

  • Människor har många identiteter, inte en
  • Identitet är en prismatisk egenskap

Att försöka få in en människas alla identiteter i en form är dömt att misslyckas.

Min identitet manifesteras på många sätt, bland annat genom de webbtjänster jag använder. Facebook låtsas dock att allt som är viktigt om Rikard Linde finns att hämta i min profil på Facebook. Så torftig är jag dock oftast inte.

Istället för att bygga en sluten anstalt där varje person har en cell med alla sina tillhörigheter skulle Facebook kunna ta del av alla de miljöer och kulturer som människor lever i. De skulle kunna hjälpa mig att koppla ihop alla webbtjänster jag använder utan att försöka kontrollera mig eller tjänsterna.

Twitter förstår detta något bättre, jag kan skapa en Twitteridentitet för politikernörden, en annan för mitt arbete och en tredje för förnybar energi. Men precis som Facebook har Twitter tyvärr skapat en egen länkstruktur som gör om en del länkar och skickar användaren in i en återvändsgränd.

Sociala medier handlar i många fall om att begränsa tillgången på information, du matar in bilder i Facebook som bara dina kompisar får se och som det alltså inte går att länka till utifrån.
Som moot påpekar i sitt korta anförande har Google misslyckats med Google+ genom att kopiera denna begränsning och när de kopplar sin sökfunktion till Plus så kan man ju undra vad de håller på med.

Denna begränsning är Facebooks kanske viktigaste funktion men alltså även dess största svaghet och webben är skoningslös mot den här sortens avvikande beteende.

Det finns egentligen bara en idé som är viktig för att skapa bra webbtjänster, stöd webbens länkstruktur. Nätverk belönar de tjänster och funktioner som stärker helheten, framförallt länkar mellan information.

Bonuslänk
Cory Doctorow analyserar Google Plus

Alternativet till Internet är diktatur

Nätet utvecklas mot ökad öppenhet, från webbsidor till bloggar och wikipedia. Men det är lättare att förstå nätet om man byter ut ökad öppenhet mot mottagaren bestämmer. Skillnaden från den fysiska informationsvärlden är framförallt att mottagaren har den tekniska kontrollen över informationen och den skillnaden får stora följdverkningar.

De flesta nätrelaterade konflikter i Sverige 2012 utgår ifrån att den som publicerar något även har rätt att kontrollera det den publicerat. Filmbolag ska till exempel ha rätt att kontrollera filmerna de publicerat.
Men om vi vänder på steken och utgår ifrån det omvända, att mottagaren har rätt att kontrollera det som publiceras. Allt som publiceras tillhör dig… och alla andra! Mottagaren har kontrollen.

Ur det perspektivet får man leta efter andra affärsmodeller än att sälja låtar eller annonser, mottagaren har ju redan kontrollen över låtarna och utrymmet på webbsidorna. Föreställ dig vad det innebär för kinesiska webbsurfare eller småföretag som konkurrerar med branschjättar.

Och det är ju så nätet fungerar. Det ger mottagaren teknisk kontroll över information. Glappet mellan full kontroll för mottagaren och det Internet vi har idag handlar om normer och befintliga samhällsstrukturer, inte teknik.

Läget förändras hela tiden och jag ser inga övertygande tecken på att nätet kommer bli mer slutet, faktiskt. Jag vet att regeringar inför övervakningssystem och företag försöker kontrollera användarna. Men webbsidor bygger i ökad omfattning på återanvänding av information och nätets verkliga makt finns där, hos de enskilda webbplatserna. Att försöka kontrollera information blir alltmer en belastning och både företag och individer ser istället värdet av att informationen sprids, att folk tar del av ens idéer. Utvecklingen går alltså mot ökad kontroll för mottagaren men många stretar emot, stater och företag kommer tvingas till stora förändringar för att fungera i denna nya värld. Men tro mig, det är inte nätet som kommer tvingas att kapitulera.

Vi ser revolutioner i Nordafrika och Mellanöstern med stöd från Internet. Vi ser hur regimer försöker kontrollera informationsspridningen. Varje steg stater tar för att styra och påverka nätet leder snabbt till politikens återvändsgränd, se på utvecklingen i Iran som ett exempel på vad som krävs politiskt för att stävja nätet. För första gången tvingades mullorna öppet bekänna färg och för första gången blev befolkningen som helhet medveten om att de lever i en diktatur.

Skillnaden mellan länder som Iran och Syrien och den västerländska världen är ur detta perspektiv liten. Åtgärder, för att kontrollera Internet, som genomförts i Sverige, USA och andra västerländska länder för att stoppa diverse hot är precis samma som Assad gör i Syrien för att sitta kvar vid makten, som Mubarak gjorde i Egypten och Ben Ali i Tunisien. Det finns bara ett sätt att kontrollera informationsspridning och effekten blir densamma, oavsett om det görs mot galna araber eller ordningssamma svenskar.

Alternativet till Internet är diktatur.

Schlaug.se – Syrien – och våldet
Mikael Clemens’ blogg – Yttrandefrihet vill vi ha

Sergey Brin intervjuas i Guardian

Sergey Brin kommenterar intervjun