Jan Björklund dominerar skolpolitiken i Sverige. För många är han likafullt ett obegripligt fenomen. Trots att han använder de enklaste argumenten och trots att nästan all pedagogisk forskning visar att han har fel och trots att vi lever i ett utvecklat samhälle där sånt som jämställdhet står högt på agendan så kan han obehindrat driva en stock-konservativ politik för skolan. Han hade kunnat vara skolminister 1910.

Så vad gör vi? Hur stoppar vi Jan Björklund? Jo vi gör som med all politik, vi aktiverar ett annat synsätt!

I politisk diskurs är synsätt och värderingar viktigare än sakfrågor. En politiker som kan kommunicera sitt synsätt till människor kommer alltid att vinna över en som bara förmedlar sakpolitik! Varför? Jo den får  folk att tänka på samma sätt som den själv, att göra samma antaganden och att betona samma frågor.
Ronald Reagan är ett exempel på detta. När man gjorde mätningar om hans politik så visade de att få höll med honom i sak men att de flesta ändå ville rösta på honom. Man kände tillit till honom, han var sig själv och uttryckte sina värderingar tydligt.
Jan Björklund är på vissa sätt lik Reagan. Han uttrycker ett synsätt väldigt väl och han tror på det han säger. Skolan ska, ur ett konservativt perspektiv, handla om

• auktoritet
• disciplin
• kontroll

Om man läser sina läxor, det vill säga om man disciplinerar sig, så förtjänar man en belöning, ett högre betyg. Bestraffning och belöning är centrala i Björklunds syn på skolan.

I motsats till den konservativa skolan finns ett progressivt synsätt. Elevers förmåga och möjlighet till

• självbestämmande
• samarbete
• kommunikation

är tre värderingar som den progressiva skolan bygger på. En metafor för att beskriva detta, som jag lekt lite med, är tågluffning. På tågluffningen sätter man upp mål, planerar för resan dit och kommunicerar med människor.

Men för att återgå till saken, hur stoppar man Björklund? I en debatt brukar han kritisera all diskussion som inte berör ordningsfrågor. Han säger att det är frågor för experterna, för lärarna. Så här svarar man då:

”Det är inte en fråga om expertis, det handlar om värderingar! Om man tycker att auktoritet, disciplin och kontroll är det som ska prägla skolpolitiken ja då ska man ta upp betyg och ordningsfrågor. Men om man värderar elevens självbestämmande, samarbets- och kommunikationsförmåga, ja då är det helt andra frågor som behöver lyftas i skoldebatten. Då ska vi prata, inte om vår betygsättning av elever utan om elevers förmåga att utvärdera sitt eget arbete, att lära sig av sina misstag. Då ska vi prata om träning i samarbetsfärdigheter så att grupparbeten en gång för alla verkligen är ett arbete som hela gruppen deltar i. Och då ska vi prata om vad skolan kan göra för att stärka elevernas förmåga att kommunicera med varandra och med omvärlden. Vad är viktigt för att klara sig i dagens samhälle och vad kommer bli viktigt i framtiden? Låt det avgöra vad vi ska diskutera och vad vi ska överlåta till experter.”

När han tar upp betyg i fyran kan vi kontra så här:

“De flesta är nog överens om att vi har alldeles tillräckligt med betyg i svenska skolan, det är det enda vi pratat om i snart tio år. Det finns andra frågor som är mycket viktigare för att utveckla skolan men det finns faktiskt ett betyg som skulle bidra till en bättre skola.
Förmågan att utvärdera och bedöma egna insatser är något som värderas högt i arbetslivet och som hjälper människor både på jobbet, hemma och när vi deltar i samhällsaktiviteter. Skolans uppgift är att stärka eleverna så att de är fria att bestämma över sig själva och Folkpartiets skola klarar inte av det. Den fostrar en hel generation att ta order från en överhet, lyda blint och inte tänka själva. Vi vill införa ett nytt betyg, där eleven bedömer sina egna insatser, dokumenterar utförligt, analyserar sitt arbete, konstaterar vad som gick bra och dåligt och funderar kontinuerligt över förbättringar.”