En bättre lösning

Jag gillar att Ola är så rak och tydlig med sitt motstånd mot främlingsfientlighet och rasism, och motstånd är bra och viktigt. Men jag tror vi kommer längre när vi riktar vår uppmärksamhet mot vad vi vill i motsats till vad vi inte vill. Så när mina barn frågar vad jag gjorde när ett främlingsfientligt parti med rötter i nazismen stöddes av mer än var femte väljare, då vill jag kunna säga att jag var med och skapade en bättre lösning, ett bättre samhälle.

Kärlekstörstande individer

”Genom att ge skolan de resurser den behöver, för att kompensera för en frånvarande pappa och kunna fungera som ett andra hem, kan vi systematisera vårt arbete mot hat och slipper lita till turen”

I Dagens Nyheter skriver idag Emerich Roth och Petter Jenner om nazismens och rasismens grund

”Vill vi motverka nazism, rasism och antisemitism, som i själva verket är varianter av hat, måste vi ha kunskaper om nazisten, rasisten eller antisemiten och vad som grundlagt hans hat. Jag säger hans hat, ty när det gäller människor som lever ut sitt hat på gator och torg under dessa rubriker, handlar det nästan uteslutande om pojkar och unga män.

Mina erfarenheter vad gäller hatets innersta mekanismer talar främst om två olika sorters hat; hatet som skapats på grund av kärlekslös uppväxt…”

Rasism och nazism motverkas bäst med kärlek. Grunden till det rasistiska hatet är avsaknad av en kärleksfull och närvarande pappa. Skolan kan förebygga detta hat genom att förse alla unga män med tillförlitliga och medkännande män.

”Det handlar om att visa att man tycker om barnet för barnets egen skull, och vara där för barnet, så att det känner tillit.”

 

Vi bryr oss om varandra? Betyder det att vi även bryr oss om Sverigedemokrater?

2013 gick några vänner på en demonstration mot rasism i Kärrtorp. De hade med sig barn i barnvagnar och beskrev det i efterhand som en ganska lugn tillställning. Det vill säga, lugn fram tills att en grupp nazister attackerade demonstrationen. Ett tjugotal svartklädda män med dolda ansikten sprang emot barn och föräldrar men hindrades av ett par poliser och en grupp anti-rasister. Barnfamiljer tog sig därifrån så fort de kunde och försökte förklara vad som hade hänt för sina förvånade och skrämda barn. Situationen måste ha känts surrealistisk.

Reaktionerna på händelsen blev oerhört starka och svenskarna stod enade mot nazisternas attack. En vecka senare arrangerades en demonstration i Kärrtorp för att visa stöd för de attackerade och för att skicka en tydlig signal till omvärlden, att alla människor är välkomna i Kärrtorp, oavsett härkomst. Denna demonstration, den största antirasistiska demonstrationen i Sverige någonsin, var en märklig upplevelse, inte bara på grund av arrangemangets storlek.

Jag minns att ordföranden för Liberala ungdomsförbundet blev utbuad när han klev upp på scenen. Han uttryckte sitt stöd för de drabbade och upprepade det som många tog upp den dagen, att inte göra skillnad på människor och att alltid stå upp för demokratin och för människors rätt att uttrycka sina åsikter. Burop hördes även när han klev ner från scenen. Som tur var rapporterade inte TV detta utan framställde dagen som en kärlekens dag. Jag gick förbryllad hem och funderade över publikens beteende. Uppenbarligen sympatiserade många i publiken med den politiska vänstern och såg borgerliga partier som djävulens hantlangare. Men att bua ut någon som uttryckte sitt stöd på en dag som handlade om alla människors lika värde? Där och då upptäckte jag en orsak till att vi som kallar oss progressiva inte når politisk framgång.

När vi kallar folk rasister lever vi inte som vi lär. Vi hävdar att vi bryr oss om varandra och är solidariska med varandra. Samtidigt kritiserar vi människor istället för deras åsikter. Vi grupperar och kallar dem rasister som om deras åsikter vore inbyggda i deras kroppar, som att deras biologi skiljer sig från vår på något grundläggande sätt. Det håller inte.

Hur ska vi då förhålla oss till alla dessa människor? Det handlar om flera hundratusen svenskar som råkar tycka annorlunda än oss. Kan vi verkligen bry oss om dem trots att de vill stänga gränser och skicka folk ut ur landet?

Ja det kan vi. Vi bryr oss om alla människor, även de som sympatiserar med Sverigedemokraterna! Vi skulle kunna hata, håna, förlöjliga och se ner på dem. Men vi kan inte göra skillnad på människa och människa och på samma gång hävda att vi bryr oss om varandra. Vi kan vara kritiska mot en åsikt eller ett beteende men inte mot en människa. När vi är kritiska mot människor så gör vi samma fel som den som uttrycker rasistiska åsikter, vi gör skillnad baserat på människors biologi.

Jag kan se världen genom Jimmie Åkessons ögon och känna hans känslor. Han och jag är människor. Vi kan  båda föreställa oss hur en annan människa tänker, det är en egenskap som i princip alla människor har. Vi kan båda se en film och gråta när en karaktär dör eller glädjas när huvudpersonen till slut får kontakt med sina föräldrar. Vi är empatiska varelser som varseblir världen både med vår egen kropp men även med andra människors kroppar och upplevelser.

Att förkasta människor med andra åsikter än våra är att förkasta oss själva. Att se ner på en människa för något den säger är förneka personens mänsklighet.

Däremot kan och bör vi kritisera rasistiska åsikter med full kraft. Våldsamma handlingar måste hindras och fördömas. Att göra skillnad på människa och människa är en åsikt som inte kan förenas med idén om ett demokratiskt samhälle. Namnet Sverigedemokraterna är motsägelsefullt eftersom partiet gör skillnad på folk och folk.

Vi bryr oss om alla de som sympatiserar med Sverigedemokraterna eftersom vi bryr oss om varandra.

Monarkins roll i Sverige

En dag som den här stärks min övertygelse om att Sverige måste avsluta monarkin. Idén om genetisk överlägsenhet är inte försvarbar. Att vi låter spektaklet fortsätta är ett tecken på något dåligt, att vi inte sätter stopp för det som värmer och underhåller men som vi vet är fel. 

Kanske är det som Lena Andersson skriver i Regenten som foster att det är dags för svenskarna att flytta hemifrån:

Ohjälpligt inneboende i monarkin finns de värden som så många äcklas av när Sverigedemokraterna bär fram dem: svenska krusbär, hembygdsgårdar, påbjuden kristendom, stabil nationell gemenskap, blodsmystik, konservativa familjevärden, könsroller, en ”trygghetsskapande” ledare som ger kontinuitet ovanför det ombytliga, opålitliga folket och dess käbblande politiker.

Monarkin gör nationen till en stor familj. En far och en mor håller sin skyddande hand över barnaskaran. Av flera uttalanden i fjolårets tv-dokumentärer framgick att de kungliga ser på sin ”roll” som förälderns inför barnen och deras behov, men också att de som moderna föräldrar vill arbeta hårt för att uppfylla sina plikter inför barnen och förtjäna deras respekt.

Att kapa banden till föräldrar kan vara skrämmande. Det är svårt att mista det man har och gå in i det man inte känner till. Men att seriösa människor anför som argument mot avskaffad monarki att de inte förstår vad vi ska ha i stället, det vill säga hur vi ska klara oss, är beklämmande. Man måste flytta hemifrån någon gång.

Vi är en stor familj som bryr oss om varandra, där allas lika värde är en självklarhet och där den enes bröd aldrig kommer att innebära den andres död. Moderaterna har fel som tror att svenskarna är beredda att skada andra för att ge sig själva mer pengar i plånboken. Inte så länge vi tvingas leva med sanningen.

Vi kan se våra starka reaktioner på främlingsfientlighet som ett budskap om oss själva och om vårt samhälle. Att Fredrik Reinfeldt tar upp vår etnicitet som argument för… ja vad som helst är inte ett tecken på rasismens intåg i svensk politik utan att vi går mot ljusare tider, han kommer få betala ett högt pris tills han erkänner att det han sa var fel. Svenskarna ser på den här sortens handlingar med klar blick och en väl utformad bild av hur vi vill att Sverige ska fungera. Ingen svensk politiker kommer få något större stöd för  argument om etniska svenskar.

För ett par veckor sedan tog jag upp svenskarnas låga nationalkänsla och att vi måste konfrontera vårt förflutna och acceptera oss själva som vi är, att vi duger som vi är, att Sverige duger som det är, oavsett om vi förlorar i OS eller får sämre resultat i internationella välfärdsmätningar.

Så idag slog mig tanken att monarkins avslut kan vara den handling som åstadkommer just det, som får oss att acceptera oss själva, som får svensken att gråta ut och för första gången älska sig själv.