Etikett: självbestämmande

Konkurrens är enkelt men samarbete fungerar

För att samarbete ska fungera krävs att parterna agerar öppet, med tillit och med avsikten att ta ansvar inte bara för sig själv utan för varandra.

Sverige har en 100- årig tradition av samarbeten, lokalt, regionalt, nationellt och internationellt. Vi knyter samman små grupper, individer som delar intressen, organisationer som företräder många och länder som vill samarbeta trots att de inte alltid strävar åt samma håll som oss.

Skillnaden mellan den svenska samarbetskulturen och internationell politik år 2016 är att vårt fokus ligger på det öppna samarbetet medan större aktörer endast ser till det egna intresset. Nato är ett bra exempel, en grupp länder som agerar utifrån rädsla och som inte klarar av att samarbeta, som faller tillbaka på idén om konkurrens. Nej Nato är inget samarbete, det består av en ledare och en grupp följare som givit upp tanken på självbestämmande och friheten att själv skapa sitt samhälle.

Samarbete är svårt, mer komplext än att bara se till den egna viljan. Samarbete kräver tålamod, lugn och saklighet. Sverige har en utvecklad och sofistikerad samarbetskultur som gör oss starkare, snabbare och väl anpassade till det moderna samhället.

Vi kan, och borde, samarbeta mer. Genom att koppla lokalsamverkan på olika orter, nationella satsningar, bidrag till allmännyttan och medvetet företagande kan vi etablera en samarbetskultur för 2000- talet. Vi borde utveckla användningen av internet som samarbetsverktyg och betona gemensamma värden som stärker och skyddar oss alla.

Nato en fråga om frihet och självbestämmande

Vi lever i en rörlig värld där värden som frihet, flexibilitet och självbestämmande avgör hur ett land och ett folk kan utvecklas och växa.

25 debattörer argumenterar idag för ett svenskt Nato-medlemskap på DN Debatt. Huvudargumentet för ett medlemskap är, enligt dessa, att det tjänar Sveriges intressen.

”Vi skulle få ett avsevärt ökat internationellt inflytande på alla de säkerhetspolitiska frågor som berör oss, och vi skulle äntligen framgångsrikt kunna genomföra det som den nuvarande regeringen redan vill: ett djupgående försvars- och säkerhetspolitiskt samarbete med de nordisk-baltiska länderna och USA. Till skillnad från vad som nu planeras skulle detta samarbete även gälla kris- och krigstid, vilket är en avgörande skillnad till det bättre.”

Märk att dessa argument är taktiska, inte strategiska. Fördelarna handlar om sånt som hjälper oss agera utifrån antagandet att konkurrens är bästa strategi.

Men strategin är feltänkt och svag. Den skapar motsättningar och minskar viljan att samarbeta med Sverige.

Strategin minskar vår frihet att agera och vår möjlighet till självbestämmande.

Allmän värnplikt och lokala samarbeten ger ett bättre resultat

Frihet och självbestämmande är även de starkaste argumenten för att återinföra allmän värnplikt och etablera relativt sett mindre samarbeten till exempel med de nordiska länderna. Då maximerar vi vår säkerhet, handlingsfrihet och vår anpassningsförmåga i en rörlig värld.


Läs även Ulf Bjereld som kritiserar fem argument för medlemskap som inte håller.

DN Debatt 20160110: ”Vår alliansfrihet bidrar till stabilitet i norra Europa”

DN 20160111: Sverige och Danmark ingår försvarsavtal

Socialdemokraternas skola handlar om elevernas självbestämmande

Stefan Löfven och Ibrahim Baylan skriver om socialdemokraternas vision för skolan. I det avslutande stycket beskriver de skolans roll, att stärka människors rätt och förmåga till självbestämmande. Det är alltså värdegrunden som skolan ska bygga på och den är diametralt motsatt Jan Björklunds, och den borgerliga regeringens, syn på skolan. Likheterna mellan S och Fps skola är faktiskt ytliga.

En socialdemokratisk regering kommer att välja skolinvesteringar framför nya skattesänkningar. Genom att stärka hjärtat i det jämlika samhället kommer vi inte bara säkra framtidens kunskapsintensiva jobb och tillväxt – utan även bygga ett samhälle där våra barn och barnbarn kan bli de vuxna människor de vill vara.

Hur man stoppar Jan Björklund

Jan Björklund dominerar skolpolitiken i Sverige. För många är han likafullt ett obegripligt fenomen. Trots att han använder de enklaste argumenten och trots att nästan all pedagogisk forskning visar att han har fel och trots att vi lever i ett utvecklat samhälle där sånt som jämställdhet står högt på agendan så kan han obehindrat driva en stock-konservativ politik för skolan. Han hade kunnat vara skolminister 1910.

Så vad gör vi? Hur stoppar vi Jan Björklund? Jo vi gör som med all politik, vi aktiverar ett annat synsätt!

I politisk diskurs är synsätt och värderingar viktigare än sakfrågor. En politiker som kan kommunicera sitt synsätt till människor kommer alltid att vinna över en som bara förmedlar sakpolitik! Varför? Jo den får  folk att tänka på samma sätt som den själv, att göra samma antaganden och att betona samma frågor.
Ronald Reagan är ett exempel på detta. När man gjorde mätningar om hans politik så visade de att få höll med honom i sak men att de flesta ändå ville rösta på honom. Man kände tillit till honom, han var sig själv och uttryckte sina värderingar tydligt.
Jan Björklund är på vissa sätt lik Reagan. Han uttrycker ett synsätt väldigt väl och han tror på det han säger. Skolan ska, ur ett konservativt perspektiv, handla om

  • auktoritet
  • disciplin
  • kontroll

Om man läser sina läxor, det vill säga om man disciplinerar sig, så förtjänar man en belöning, ett högre betyg. Bestraffning och belöning är centrala i Björklunds syn på skolan.

I motsats till den konservativa skolan finns ett progressivt synsätt. Elevers förmåga och möjlighet till

  • självbestämmande
  • samarbete
  • kommunikation

är tre värderingar som den progressiva skolan bygger på. En metafor för att beskriva detta, som jag lekt lite med, är tågluffning. På tågluffningen sätter man upp mål, planerar för resan dit och kommunicerar med människor.

Men för att återgå till saken, hur stoppar man Björklund? I en debatt brukar han kritisera all diskussion som inte berör ordningsfrågor. Han säger att det är frågor för experterna, för lärarna. Så här svarar man då:

Det är inte en fråga om expertis, det handlar om värderingar! Om man tycker att auktoritet, disciplin och kontroll är det som ska prägla skolpolitiken ja då ska man ta upp betyg och ordningsfrågor. Men om man värderar elevens självbestämmande, samarbets- och kommunikationsförmåga, ja då är det helt andra frågor som behöver lyftas i skoldebatten. Då ska vi prata, inte om vår betygsättning av elever utan om elevers förmåga att utvärdera sitt eget arbete, att lära sig av sina misstag. Då ska vi prata om träning i samarbetsfärdigheter så att grupparbeten en gång för alla verkligen är ett arbete som hela gruppen deltar i. Och då ska vi prata om vad skolan kan göra för att stärka elevernas förmåga att kommunicera med varandra och med omvärlden. Vad är viktigt för att klara sig i dagens samhälle och vad kommer bli viktigt i framtiden? Låt det avgöra vad vi ska diskutera och vad vi ska överlåta till experter.

När han tar upp betyg i fyran kan vi kontra så här:

De flesta är nog överens om att vi har alldeles tillräckligt med betyg i svenska skolan, det är det enda vi pratat om i snart tio år. Det finns andra frågor som är mycket viktigare för att utveckla skolan men det finns faktiskt ett betyg som skulle bidra till en bättre skola.
Förmågan att utvärdera och bedöma egna insatser är något som värderas högt i arbetslivet och som hjälper människor både på jobbet, hemma och när vi deltar i samhällsaktiviteter. Skolans uppgift är att stärka eleverna så att de är fria att bestämma över sig själva och Folkpartiets skola klarar inte av det. Den fostrar en hel generation att ta order från en överhet, lyda blint och inte tänka själva. Vi vill införa ett nytt betyg, där eleven bedömer sina egna insatser, dokumenterar utförligt, analyserar sitt arbete, konstaterar vad som gick bra och dåligt och funderar kontinuerligt över förbättringar.

Hur kontrar man Arbetslinjen?

Ofta är det svåraste i politisk kommunikation att ta sig ur motståndarens inramning. Hur svarar man till exempel på den borgerliga Arbetslinjen?

När Arbetslinjen ramar in ett samtal så handlar det om antalet sysselsatta och arbetslösa. Anställningsförhållanden, arbetsmiljö, fackfrågor och andra arbetsmarknadsfrågor stängs ute ur samtalet genom denna inramning. Ramen använder direktkausalitet, antingen finns det fler jobb eller färre. Arbetslinjen utgår ifrån idén att man ska göra rätt för sig, arbeta, och om man gör det så förtjänar man en belöning. Om man inte jobbar, eller inte skaffar sig ett jobb, så förtjänar man att leva med följderna, till exempel att man inte kan betala för en sjukförsäkring. Arbetslinjen bygger på konservativa värderingar, framförallt disciplin och individuellt ansvar.

För att svara på Arbetslinjen måste du aktivera en annan ram i människor.

Värderingar är en bra startpunkt. Men vilka värderingar är relevanta? Fundera över vad som präglar livet på en arbetsplats. Vad finns det för problem? Möjligheter? Om du inte har ett jobb?

Förslagsvis handlar arbete om:

  • Frihet
  • Självbestämmande
  • Gemenskap
  • Samarbete

Jag fastnar för självbestämmande. En person som är i händerna på andra, som arbetar under hårda villkor, som någon annan kontrollerar, kan inte bestämma över sig själv. Det är ett problem.

För att kunna ta upp arbetets komplexitet, alla aspekter på arbete som inte får plats på Arbetslinjen, ska ramen bygga på systemkausalitet – liknelser och metaforer som rymmer komplexa berättelser och komplex logik.

Arbetet är en process, inte en sak, ett verb, inte ett substantiv.

Några exempel på metaforer vi kan använda:

  • Resor
  • Kontakt med okända miljöer
  • Utforskning

Att utforska något kan göras enskilt eller i grupp, det finns en frihet i att utforska, ett självbestämmande, potentiellt en gemenskap och samarbete. Utforskande följer inte en rät linje men inbjuder till systemtänkande. Det är dock svårt att veta om metaforen fungerar innan man provat och sett om det går att formulera argument med den. Jag tänker högt

“Gårdagens karriär var enkelspårig. Man började jobba när man var tjugo och gick i pension vid 65 från samma arbetsplats.
Idag byter människor jobb oftare. Vi utvecklas med våra uppgifter. Vi utforskar vårt gebit och lär oss nya saker hela tiden. Rollerna är ombytliga och vi fungerar allt oftare både som projektledare och som anställd. En modern arbetsgivare stödjer alla på arbetsplatsen i deras utveckling, utformar arbetsmiljön i samarbete med dem och fungerar mer som en kollega än en chef. Arbetet liknar en resa, en expedition, som utforskar okända världar och inte den transportsträcka som många arbetade längs på nittonhundratalet.”

“Vi tänker utforma arbetsmarknaden för att stödja människors utveckling och utforskande av arbetsförmågan. Vi tänker skapa ett arbetsliv som utgår ifrån att alla ska kunna fungera både i hemmet och på jobbet och inte begränsas av villkor som man själv inte kan påverka.”

“Ingen ska behöva fastna i ett arbete och bli stående utan möjlighet att utveckla sin person och sin förmåga till självbestämmande.”

Utforskande är en metafor som påminner om Socialdemokraternas kunskapslyft. Den väver dock in sakfrågorna i ett mer begripligt och tilltalande sammanhang.

Tycker vi kom en bra bit; utforskande, självbestämmande, gemenskap och ett nyanserat arbetsliv. Fortsättning följer…

 

Andra bloggar

Huddingeperspektiv – Ett arbetsliv som går att leva med?

Livet, Politiken och Världen! – Soppkön i Stockholm!

schlaug.se – Inför MP:s skrivande av nytt partiprogram, del 1: Människors strävan efter bättre liv gav oss också tillväxt

Hans lilla gröna – Bevare Finland för arbetslinjen

Hans lilla gröna – ARBETSLINJEN FÖR UTRIKES FÖDDA KVINNOR?

Energisamarbete

Igår handlade jag en utomhuslampa på IKEA. Den drivs av sol och vind och hänger fritt utan några sladdar.
Jag har umgåtts ett tag med tanken att energiverktyg ska kunna kopplas samman och att egenproducerad energi kan användas där den behövs, inte nödvändigtvis där den genereras.
Energiutvecklingen tror jag kommer ske på liknande sätt som Internet och webben. Verktygen kommer med största sannolikhet växa och utvecklas organiskt, inte med centraliserad planering och kontroll. Det här är energilösningar som kommer skapas utan inblandning från elbolag eller kraftjättar, det kommer ske av, för och med hushållen och öka både vårt självbestämmande och vår samarbetsförmåga.
Förändringen från energi som tjänst, att betala för varje använd kilowattimme, till energi som produkt, att vi köper produkten och får kilowattimmarna på köpet, kommer omforma samhället mer än vi kan föreställa oss.

Skolan avgör om samhället består av kompetenta och omdömesgilla medborgare

I en diskussion om vårdval och skolval skrev jag följande:

“Men jag vill inte välja, det är ingen frihet för mig att välja skola till min dotter, det är en stor belastning i ett läge där jag knappt hinner sköta vardagssysslor innan jag går och lägger mig. Dessutom är skolan så komplex att det är omöjligt för en lekman att bedöma, en uppgift som gjord för en myndighet faktiskt (vilket givetvis även gäller vården). Vad hände med att alla går i en skola med en viss grundnivå, ett system som stärker alla?”

> Menar du allvar Rikard, du vill inte välja? Det argumentet har jag faktiskt aldrig hört förr. Förklara?

Visst menar jag allvar.

Skolan avgör om samhället består av kompetenta och omdömesgilla medborgare, om människor har god förmåga och möjlighet till samarbete och självbestämmande. Det krävs en enorm apparat för att få detta att fungera. Att bedöma det är helt omöjligt för en enskild, det krävs massor av olika expertis för att göra det.
Jag vill dessutom slippa risken att välja fel och att mina barn drabbas resten av livet. Oavsett var ett barn hamnar så ska skolan stärka och skydda dem, och det ska inte hänga på föräldrarna att barnen får uppleva och lära sig en massa i skolan.

Att det är ett stort och krävande arbete att bedöma en skola bidrar givetvis till min ovilja, varje skola marknadsför en aspekt (typ “vi är dramaskolan”) vilket gör att jag direkt vill veta hur de klarar av alla andra aspekter, och jag sover redan för få timmar varje natt.

Det är önskvärt att vi ska kunna påverka vilken skola barnen går i, det har man väl kunnat sen innan vi föddes, men det är långt ifrån den viktigaste delen av ett fungerande skolsystem.