Etikett: skydda

Varför har vi ett samhälle?

Varför har vi ett samhälle? Det är frågan man bör ställa när Moderaternas chefsstrateg argumenterar för en stark stat.

Per Schlingmanns argumentation syftar till att etablera en debatt på konservativa villkor och jag önskar att Socialdemokraterna för en gångs skull kunde överlåta den debatten till någon annan, men sannolikheten att det ska hända är tyvärr väldigt liten.
Genom att diskutera huruvida Sverige borde ha en stark eller svag stat accepterar man dels ett kvantitativt synsätt, en linjär funktion, vilket utestänger annan diskussion. Dels accepterar man att statsperspektivet är huvudsak, att statens roll är det väsentliga. Medborgarnas roll är underordnad, den fungerar som en följd av statens roll, som en följd av auktoritetens roll. Medborgarna är barn till den vuxna staten. Följden blir att resonemang som utgår ifrån statens auktoritet känns mer begripliga och logiska medan medborgarnas inflytande över staten känns mindre viktigt, till och med lite konstigt.

Istället för att diskutera med Moderaternas inramning kan man ha medborgarna som utgångspunkt och se på frågorna ur ett folkstyreperspektiv. Då ställer man frågor som:

  • Varför har vi ett samhälle?
  • Hur organiserar och driver vi samhället effektivt?
  • På vilka sätt kan vi stärka och skydda varandra?
  • Hur kan vi se till att demokratin håller den kurs vi anger?

Medborgarna är utgångspunkten och staten underordnad, den är vårt verktyg för att samhället ska fungera, för att stärka och skydda både oss själva och varandra.

Per Schlingmann börjar alltså i fel ände när han diskuterar statens roll vilket inte är så konstigt, han ser på världen med konservativa ögon och värderingar vilket handlar just om den starka auktoriteten.

Vår demokrati

Demokrati bygger på empati, för medborgarna som tar hand om varandra och som tar ansvar inte bara för sig själva utan för sina familjer, för samhället och för sin nation. Statens roll är att tillämpa denna princip på två sätt, genom att skydda och stärka.

Vi agerar tillsammans för att skapa och underhålla vägar och broar, offentliga byggnader och parker, ett utbildningssystem, ett starkt ekonomiskt system, ett effektivt rättsväsende, dammar, avlopp och ett elnät, väderbevakning, ren luft och rent vatten, och så vidare. Folkhemmet är vad vi, folket som bryr sig om varandra, ger till varandra.

Endast ett fritt folk kan utföra de nödvändiga uppgifterna, och endast ett folk som litar på och tar hand om varandra klarar av den uppgiften. Folkhemmet bygger på ömsesidig omsorg och tillit.

Vi delar på uppgifter och verktyg. Vi förser våra barn med bra utbildningar. Vi skyddar varandras hälsa och säkerhet. Vi bygger ett starkt, öppet och ärligt finansiellt system. Vi skyddar de demokratiska institutionerna för att alla som delar detta ansvar ska få uttrycka sin röst om hur ansvaret ska skötas. Detta är vår demokrati.

Bloggar om empati

Livet, Politiken och Världen! – Unga män eller barn som flyktingar – vad är problemet?

Latteliberalen – Bara en liten lort

Parkstugan – Välfärden viktigare än stat och kapital

Slutet för privatisering av vården

Människor lider och dör. Vi attackeras av virus och sjukdomar, vi försvagas. Trots att vi lever med dessa monumentala problem, som berör alla människor, handlar vårddebatten i Sverige om privatiseringar och skattefrågor. Vad håller vi på med? Varför kan vi inte prata om rätt saker och lösa rätt problem?

I politiken är ett av de vanligaste misstagen att man argumenterar för sin sak utifrån motståndarens synsätt, motståndarens inramning. Vårddebatten är ett bra exempel. Dagligen läser jag om vårdval, om för- och nackdelar med privatiseringen av vården och om hur vården ska finansieras. Denna inramning gynnar den som vill privatisera och den som vill skapa opinion för sänkta skatter. Varför?

Vi tänker i ramar, ett av hjärnans verktyg för att förstå världen. En ram knyter ihop personer, skeenden och miljöer till en meningsfull helhet. För att hjärnan ska förstå några fakta måste de passa in i befintliga ramar. Ramar vinner över fakta! När fakta motsäger ramarna, ser hjärnan ramarna men ignorerar fakta.

Om du diskuterar vård i en privatiseringsram så stärks tilltron till privatisering, oavsett om du säger bu eller bä.

Så vad ska du göra om du tycker att privatisering är ett problem? Använd en annan inramning, som bygger på ditt synsätt och dina värderingar.

En ny inramning av vården

Hur kan vi formulera effektiva ramar för vården som bygger på ett progressivt synsätt? Idag tänkte jag bara nämna några utgångspunkter, några observationer att ta hänsyn till då vi skapar en ny inramning av vården.

  1. Samhällets roll är att stärka och skydda alla medborgare. Staten har alltså ett moraliskt ansvar att skydda sina medborgare och det klarar man inte av just nu.
  2. Empati, ansvar för oss själva och varandra, gemenskap, närhet, tillit och samarbete är den progressiva värderingsgrunden för vården. Vår ram ska aktivera dessa värderingar.
  3. En av vårddebattens skickligaste vändningar är att de borgerliga partierna säger att de är för samma saker som oppositionen, ett välfärdssamhälle med god vård och omsorg för alla etcetera. Om man accepterar detta, att alla partier vill åstadkomma ungefär samma sak (och det har oppositionen gjort) ja då handlar diskussionen plötsligt om hur det ska gå till. Då hamnar frågor om vårdformer och finansiering i centrum.
    Ett sätt att komma ur det är att omformulera vad vården är till för och varför. Då kan debatten skifta ifrån dagens privatiseringsfokus till något mer konstruktivt.
  4. All natur har inneboende värden som en marknad inte kan hantera, människan är inget undantag. Dessa värden måste framhävas.
  5. Vård handlar om ansvar. Ska läkare och vårdpersonal bedöma vilken sorts vård och skydd en människa behöver eller ska det ansvaret vila på den enskilde?
  6. Vård är en del i ett större sammanhang som påverkar och påverkas av människors hälsa, arbetsmiljö och förhållanden, luftkvalitet, motion, mat med mera.


Relaterat

Begrundat och plitat: Hönor och ägg… Och socialpolitik

Peter Andersson: Filippa Reinfeldt och en ojämlik sjukvård i Stockholm

Gunvor om hälsa, jämställdhet och politik: Alliansens sjukskrivningsreform en bolla runt kedja

Alliansfritt Sverige: Trenden har vänt – sjukskrivningarna ökar igen

Hans lilla gröna: Försäkringskassans nya (?) giv: Sparka på den som ligger

Dagens Arena om vård

Skolan avgör om samhället består av kompetenta och omdömesgilla medborgare

I en diskussion om vårdval och skolval skrev jag följande:

“Men jag vill inte välja, det är ingen frihet för mig att välja skola till min dotter, det är en stor belastning i ett läge där jag knappt hinner sköta vardagssysslor innan jag går och lägger mig. Dessutom är skolan så komplex att det är omöjligt för en lekman att bedöma, en uppgift som gjord för en myndighet faktiskt (vilket givetvis även gäller vården). Vad hände med att alla går i en skola med en viss grundnivå, ett system som stärker alla?”

> Menar du allvar Rikard, du vill inte välja? Det argumentet har jag faktiskt aldrig hört förr. Förklara?

Visst menar jag allvar.

Skolan avgör om samhället består av kompetenta och omdömesgilla medborgare, om människor har god förmåga och möjlighet till samarbete och självbestämmande. Det krävs en enorm apparat för att få detta att fungera. Att bedöma det är helt omöjligt för en enskild, det krävs massor av olika expertis för att göra det.
Jag vill dessutom slippa risken att välja fel och att mina barn drabbas resten av livet. Oavsett var ett barn hamnar så ska skolan stärka och skydda dem, och det ska inte hänga på föräldrarna att barnen får uppleva och lära sig en massa i skolan.

Att det är ett stort och krävande arbete att bedöma en skola bidrar givetvis till min ovilja, varje skola marknadsför en aspekt (typ “vi är dramaskolan”) vilket gör att jag direkt vill veta hur de klarar av alla andra aspekter, och jag sover redan för få timmar varje natt.

Det är önskvärt att vi ska kunna påverka vilken skola barnen går i, det har man väl kunnat sen innan vi föddes, men det är långt ifrån den viktigaste delen av ett fungerande skolsystem.