2013 gick några vänner på en demonstration mot rasism i Kärrtorp. De hade med sig barn i barnvagnar och beskrev det i efterhand som en ganska lugn tillställning. Det vill säga, lugn fram tills att en grupp nazister attackerade demonstrationen. Ett tjugotal svartklädda män med dolda ansikten sprang emot barn och föräldrar men hindrades av ett par poliser och en grupp anti-rasister. Barnfamiljer tog sig därifrån så fort de kunde och försökte förklara vad som hade hänt för sina förvånade och skrämda barn. Situationen måste ha känts surrealistisk.
Reaktionerna på händelsen blev oerhört starka och svenskarna stod enade mot nazisternas attack. En vecka senare arrangerades en demonstration i Kärrtorp för att visa stöd för de attackerade och för att skicka en tydlig signal till omvärlden, att alla människor är välkomna i Kärrtorp, oavsett härkomst. Denna demonstration, den största antirasistiska demonstrationen i Sverige någonsin, var en märklig upplevelse, inte bara på grund av arrangemangets storlek.
Jag minns att ordföranden för Liberala ungdomsförbundet blev utbuad när han klev upp på scenen. Han uttryckte sitt stöd för de drabbade och upprepade det som många tog upp den dagen, att inte göra skillnad på människor och att alltid stå upp för demokratin och för människors rätt att uttrycka sina åsikter. Burop hördes även när han klev ner från scenen. Som tur var rapporterade inte TV detta utan framställde dagen som en kärlekens dag. Jag gick förbryllad hem och funderade över publikens beteende. Uppenbarligen sympatiserade många i publiken med den politiska vänstern och såg borgerliga partier som djävulens hantlangare. Men att bua ut någon som uttryckte sitt stöd på en dag som handlade om alla människors lika värde? Där och då upptäckte jag en orsak till att vi som kallar oss progressiva inte når politisk framgång.
När vi kallar folk rasister lever vi inte som vi lär. Vi hävdar att vi bryr oss om varandra och är solidariska med varandra. Samtidigt kritiserar vi människor istället för deras åsikter. Vi grupperar och kallar dem rasister som om deras åsikter vore inbyggda i deras kroppar, som att deras biologi skiljer sig från vår på något grundläggande sätt. Det håller inte.
Hur ska vi då förhålla oss till alla dessa människor? Det handlar om flera hundratusen svenskar som råkar tycka annorlunda än oss. Kan vi verkligen bry oss om dem trots att de vill stänga gränser och skicka folk ut ur landet?
Ja det kan vi. Vi bryr oss om alla människor, även de som sympatiserar med Sverigedemokraterna! Vi skulle kunna hata, håna, förlöjliga och se ner på dem. Men vi kan inte göra skillnad på människa och människa och på samma gång hävda att vi bryr oss om varandra. Vi kan vara kritiska mot en åsikt eller ett beteende men inte mot en människa. När vi är kritiska mot människor så gör vi samma fel som den som uttrycker rasistiska åsikter, vi gör skillnad baserat på människors biologi.
Jag kan se världen genom Jimmie Åkessons ögon och känna hans känslor. Han och jag är människor. Vi kan båda föreställa oss hur en annan människa tänker, det är en egenskap som i princip alla människor har. Vi kan båda se en film och gråta när en karaktär dör eller glädjas när huvudpersonen till slut får kontakt med sina föräldrar. Vi är empatiska varelser som varseblir världen både med vår egen kropp men även med andra människors kroppar och upplevelser.
Att förkasta människor med andra åsikter än våra är att förkasta oss själva. Att se ner på en människa för något den säger är förneka personens mänsklighet.
Däremot kan och bör vi kritisera rasistiska åsikter med full kraft. Våldsamma handlingar måste hindras och fördömas. Att göra skillnad på människa och människa är en åsikt som inte kan förenas med idén om ett demokratiskt samhälle. Namnet Sverigedemokraterna är motsägelsefullt eftersom partiet gör skillnad på folk och folk.
Vi bryr oss om alla de som sympatiserar med Sverigedemokraterna eftersom vi bryr oss om varandra.
