Framtidens utrikespolitik

Julian Assange söker asyl i Ecuador. Nyheten är lika överraskande som typisk för Wikileaks frontfigur. Han låter inte systemet styra utan systemet ska omformas. Målet är öppna och samarbetande processer mellan länder. Studerar man Julian Assanges vision framgår att strategin för att nå detta mål är att göra det svårare för stater att konspirera, Wikileaks häller grus i det auktoritära maskineriet.

Jag är förvånad att inga politiker tagit upp den långsiktiga potentialen med öppna processer mellan stater, idén erbjuder såna möjligheter att vi har ett ansvar att utforska dem.

En annan sida av saken är att nätet kommer tvinga stater att öppna sig, Wikileaks är bara en instantiering av nätets grundmekanism och det kommer andra, sannolikt bättre tjänster, om Wikileaks försvinner.

Ett sätt att tänka kring denna fråga är att jämföra det som nu sker i utrikespolitiken med det som hände skivindustrin när Napster först dök upp. Internet tar ordet från auktoriteter och ger det till den enskilde. Följden kan mycket väl bli nationalstatens upplösning trots att de flesta människor kommer streta emot av rädsla för det okända.

En förutseende utrikespolitik innebär således att man arbetar för att samarbeta, inte bara med andra länder utan med regioner, kommuner och till och med enskilda individer. Ken Livingstones samarbete med Venezuela är ett exempel på hur städer och länder kan samarbeta.

Samarbeten ska givetvis göras med målet att det gynnar alla som deltar. Samarbeten ska bygga på ömsesidig öppenhet vilket skapar tillit och bidrar till ökad kontakt mellan deltagarna.


Andra bloggar om Assange

Nyheter24 – Julian Assange och fiendens fiende