Världen fungerar inte som den gjorde när vi först skapade och formade våra demokratiska institutioner. Vi lever i ett nätverkssamhälle men demokratin är utformad för ett industrisamhälle. Populism och högerextrema framryckningar beror inte på att de är galet bra politiker (det är de inte) och har svaret på dagens problem (det har de sällan). De skördar framgångar för att vi andra inte gör vårt jobb och driver demokratiska processer som är tidsenliga.
Mobilen och internet är dagens verklighet men partierna vågar knappt ta i den med tång. Att vi lever i ett nätverksamhälle med kopplingar mellan alla individer, grupper och fenomen är närmast osynligt i politiken. Maktskiftet som det innebär att gå från industrisamhälle till nätverkssamhälle är fundamental och berör samhällets alla delar. Varför fokuserar vi till exempel inte på att bygga samarbetsnätverk mellan myndigheter och medborgare? Varför kunde inte de som engagerade sig i flyktingmottagandet 2015 fungera som en del av myndighetsarbetet? Vi ser världen med hierarkier istället för nätverk och det innebär att vi bygger lösningar för fel verklighet.
Vi måste lösa klimatfrågan, den undergräver samarbeten av alla slag och skapar en rädsla i människor som försvårar alla politiska processer. Jag nämnde en helhetsplan för klimatet för att medborgare behöver se problemet och dela upp det i mindre delar. Då har vi möjlighet att lösa problemen utan att fastna vid politiska låsningar inom eller mellan nationer. När medborgare förstår problemet och får en plan för att helt bli av med klimatutsläppen och ser hur det globala samhället tar sig an de viktigaste delarna först, då minskar människors rädsla och klimatfrågan slutar undergräva andra politiska processer.
Jag började skriva det här inlägget som en kommentar till Olle Wästbergs oro över högerpopulismens framgångar i politiken.
”Här bör varningsklockan ljuda också i Sverige. I en undersökning vi redovisade i Demokratiutredningen framgick att nästan 85 procent av svenskarna ansåg sig sakna inflytande över politiken mellan valen. Och Sverige är den demokrati som har längst mellan valen.”
Så ser det ut i en hierarkiskt organiserad demokrati. I en nätverksbaserad demokrati deltar medborgarna och skapar sitt samhälle. Ulf Bjereld kommenterar också Wästbergs inlägg:
”Jag hoppas att den här typen av reflektioner kan få utgöra grund för en djuplodande samhällsdebatt om hur vi bäst värnar den svenska demokratin”
Att värna demokratin aktiverar känslor och tankar som att vi är innestängda och att fiendesoldater attackerar vår borg. Men jag tror att vi kommer längre med andra metaforer. Demokratin finns inuti oss, inte bara i institutionerna, och behöver leva och utvecklas. Vår inriktning ska vara att få demokratin att växa och frodas.
En hierarki relaterar till människor utifrån och in. En hierarki måste värnas och skyddas. Men ett nätverk börjar inifrån människor och låter det styra utformningen av utsidan. I en nätverksdemokrati arbetar vi hårt med att få alla människors röster att höras kontinuerligt och det samtalet utgör byggställningen när vi bygger vårt samhälle. Givetvis är detta svårt men det är ingen anledning att undvika frågan. Vi har inga fungerande forum där alla medborgare deltar motsvarande folkrörelserna och veckomöten i Folkets hus i förra århundradet. Våra medier är inriktade på emotionella sensationer, inte lugn planering. Vi använder Facebook och tror att det kan ge samma resultat som ett avskalat diskussionsforum byggt med öppen källkod. Vi lever i ett nätverkssamhälle men hanterar det som en hierarki. Först när vi utgår ifrån verkligheten kommer vi lösa problemen.
