Jag älskar Sverige

men Sverige behöver gå i terapi. Vår nation har alla symtom på en person som har dålig självkänsla, framförallt vårt behov av att visa hur duktiga vi är och hur bra vi presterar.

När våra idrottsmän och kvinnor vinner VM eller OS så pustar vi ut och nämner att det är fantastiskt att vi, trots att vi bara har nio miljoner invånare, kan vinna VM.

När vi pratar om oss själva så handlar det ofta om att vi väntar på vår plats i kön, att vi håller ordning och reda på deklarationsblanketterna och alla komplimanger vi får för vår engelska, no no I’m from Sweden and we learn english in school from the third grade.

Till skillnad från de duktiga svenskarna ser vi de slöa danskarna, som får oss att må bra, vi är alltså ett högpresterande folk, och alla länder med krångliga och plottriga registreringsskyltar på bilarna och så alla de som tränger sig före i kön till korvmojjen, vad håller de på med? Och så lite jobbigt att tänka på alla hårt arbetande invandrare.

Vi skulle behöva höra att vi duger som vi är, oavsett vad vi presterar. Vi skulle behöva lugna ner prestationsfixeringen och ta bort alla kändisar från Arlanda.

Vi behöver säga till oss själva att vi duger som vi är, trots att vi fegade ut mot nazisterna och lät dem åka med tåget genom Sverige. Vi behöver uttala att vi skäms över vår feghet, att vi önskar att vi var lika modiga som danskarna och norrmännen, att vi hade vågat stå upp för det som var rätt men att trots att vi fegade så duger vi som vi är.
Det är märkligt med människors känslor, vi kan få mycket kraftfullare känsloupplevelser av små, till synes obetydliga händelser, än av ett “stort” livsögonblick. Känslorna bryr sig inte om hur omfattande en händelse var, till exempel skamkänslor kan framkallas av enkla handlingar som säger något fundamentalt om hur vi är som människor. Att inte våga stå för det man tror på är en vanlig orsak till varför människor ser ner på och tycker illa om sig själva.

Nationalkänslan är en del av en människas självkänsla, en del av varje människas identitet (som för övrigt har många delar). Om du tycker illa om ditt land så tycker du illa om en del av dig själv. Du kan ha goda skäl att tycka så men om du inte förlikar dig med känslan och tanken att ditt hemland är bra, helt enkelt för att det är en del av dig, så kommer du inte tycka om Sverige förrän vi vinner en hockeymatch eller får bra betyg i nån mätning och hur du mår kommer delvis bero på hur Sverige presterar. Känslan av mindervärde kommer kontinuerligt gnaga i dig.

Vi måste lära oss att tycka om vårt land och oss själva. Vi måste sluta säga att Sverige är fantastiskt och istället säga att vi älskar Sverige.

Jag älskar Sverige!

Bloggar om nationalkänsla

Wredénblogg – Lästips: Biskopsbiografier – och en krönika om en ledande antinazist

Benjamin Juhlin – Om begreppet den svenska modellen

(M)ichaela’s – Mitt tal på Nationaldagen 2011 i Skärgårdskommunen Österåker