Den öppna sektorn

Företag som inte ägs av staten beskrivs ofta som privata företag. Beskrivningen är en konstruktion för att stärka allmänhetens konservativa syn på företagande. Beskrivningen är alltså inte naturlig eller objektiv, den är konstruerad för ett syfte.

Ett syfte med att göra en uppdelning i privat och offentlig verksamhet är att styra människors tänkande mot frågor om ägande. Skillnaden mellan privat och offentlig är i grunden en fråga om vem som äger och vad det innebär.

Hur skulle debatten fungera om företag och organisationer bedömdes utifrån ett öppenhetsperspektiv? Öppenhet och transparens är ju något som blivit allt viktigare för att förstå samhällets utveckling så vi kan använda det som exempel.

Indelningen (och inramningen) i en öppen och en sluten sektor får flera följder:

  • Fokus flyttas från ägande till transparens. Skiljelinjen går inte längre mellan statlig och privat. Till exempel ingår stora delar av militären i den slutna sektorn.
  • Människor kommer tänka mer på hur verksamheter borde fungera och mindre på vem som äger en verksamhet.
  • Debatten kommer utreda vad som borde vara öppet eller slutet och i vilka sammanhang öppenhet är önskvärt, problematiskt eller produktivt?
  • Många verksamheter i den slutna sektorn får förklara sig för allmänheten.
  • Vi kommer förstå och uppskatta värdet av slutenhet bättre och de sammanhang där det faktiskt finns anledning att undanhålla människor information.

När alla kan övervaka

Utvecklingen går mot ökad öppenhet och transparens. Många politiska diskussioner handlar om krocken mellan samhället vi har med oss och teknikens utveckling. Varningsrop hörs från de som försvarar människors rätt till ett privatliv och integritet. För att hantera det nya läget utökar stater övervakningen av samhället. Vem har rätt?

David Brin är en amerikansk science-fiction författare som skrivit en hel del om den här frågan och i boken Transparent Society beskriver han en sannolik utveckling, att alla kommer få tillgång till bättre övervakningsverktyg; företag, organisationer, stater och individer. I den situationen kommer den som kan övervaka utan att vara övervakad ha makt över de andra och ur det perspektivet är individer, företag och stater lika bra eller dåliga kålsupare.

Frågan är alltså, vem övervakar vem? David Brins svar är enkelt, den enda rimliga lösningen är att alla kan övervaka alla, att makten att övervaka är ömsesidig. Då kan vi se att någon övervakar oss vilket tvingar alla att använda övervakningen restriktivt, vi vet att vi blir sedda när vi själva ser. Till viss del bekräftar det den utveckling som John Perry Barlow beskriver i The Economy of Ideas, att vi kommer förlita oss mer på teknologi och samhällsnormer än på lagar för att driva vårt samhälle.

Andra sidor om övervakning

Occupystream

Sen. Rand Paul proposes bill protecting Americans from drone surveillance

Occupy Wall Street’s New Drone: ‘The Occucopter’

FRA-lagen