Människor är utgångspunkten, inte partier!

Inledningen på den här artikeln i Dagens Nyheter avslöjar grunden till de politiska partiernas problem: Perspektivet är alltid partiets perspektiv.

”En politisk geografiläxa hamrades in i svenska partier efter Brexit och valet av Donald Trump: Sluta att försumma de delar av landet där jobb gått förlorade och befolkningen minskat!
Nu anstränger de sig. Men vallöften om utlokaliseringar, bredband och servicecenter räcker inte långt när klyftorna växer allt snabbare.”

Ewa Stenberg i DN: Partierna pluggar en ny politisk geografiläxa

Lägg märke till att partierna ska

  • sluta försumma
  • anstränga sig
  • ge vallöften

Allt handlar om vad partierna ska göra. Ursäkta men jag måste dra in internet i det här. Partiernas beteende följer ett mönster som vi sett många gånger på nätet. Det mest kända exemplet är på nittiotalet när det fanns kanske tio stora sökmotorer, tio webbsajter som vardera hade 100 miljoner besök i månaden och som alla försökte bli portalen dit alla skulle gå. Alla försökte erbjuda så många tjänster och funktioner som möjligt så att alla användare skulle vistas på deras sida hela dagarna och de skulle tjäna en massa annonspengar.

Ingen ägnade sig åt det självklara, att ta reda på vad folk behövde hjälp med och sen hjälpa dem med det. Ingen förutom Larry och Sergey. De löste ett problem, rätt problem visade det sig, och såg till att hjälpa människor med något de behövde hjälp med.

På samma sätt måste partipolitiken anpassa sig till internet och på internet utgår vi ifrån den enskilda användaren, eller människan för att inte bli för teknisk. Partier måste ställa frågor till människor, frågor som

  • Vad behöver du hjälp med
  • Hur vill du ha hjälp
  • I vilka situationer vill du ha hjälp

Partierna måste också fråga människor i grupp

  • Vad behöver ni hjälp med
  • Hur vill ni ha hjälp
  • I vilka situationer vill ni ha hjälp

och utgå ifrån svaren de får. Att börja med snack om fackförbund, skattesänkningar eller vinster i välfärden är att börja i fel ände. Ni kanske hamnar där till slut men sannolikt inte. Sannolikt får ni svar som är något helt annat än det ni ägnar er åt nu. Och då, plötsligt, kan ni och vi börja bygga en demokrati som fungerar 2018 och kanske även 2019.

Vi är fast i en hierarkisk idé om demokrati och det ger populismen spelrum

Travel vector created by Freepik

Världen fungerar inte som den gjorde när vi först skapade och formade våra demokratiska institutioner. Vi lever i ett nätverkssamhälle men demokratin är utformad för ett industrisamhälle. Populism och högerextrema framryckningar beror inte på att de är galet bra politiker (det är de inte) och har svaret på dagens problem (det har de sällan). De skördar framgångar för att vi andra inte gör vårt jobb och driver demokratiska processer som är tidsenliga.

Mobilen och internet är dagens verklighet men partierna vågar knappt ta i den med tång. Att vi lever i ett nätverksamhälle med kopplingar mellan alla individer, grupper och fenomen är närmast osynligt i politiken. Maktskiftet som det innebär att gå från industrisamhälle till nätverkssamhälle är fundamental och berör samhällets alla delar. Varför fokuserar vi till exempel inte på att bygga samarbetsnätverk mellan myndigheter och medborgare? Varför kunde inte de som engagerade sig i flyktingmottagandet 2015 fungera som en del av myndighetsarbetet?  Vi ser världen med hierarkier istället för nätverk och det innebär att vi bygger lösningar för fel verklighet.

Vi måste lösa klimatfrågan, den undergräver samarbeten av alla slag och skapar en rädsla i människor som försvårar alla politiska processer. Jag nämnde en helhetsplan för klimatet för att medborgare behöver se problemet och dela upp det i mindre delar. Då har vi möjlighet att lösa problemen utan att fastna vid politiska låsningar inom eller mellan nationer. När medborgare förstår problemet och får en plan för att helt bli av med klimatutsläppen och ser hur det globala samhället tar sig an de viktigaste delarna först, då minskar människors rädsla och klimatfrågan slutar undergräva andra politiska processer.

Jag började skriva det här inlägget som en kommentar till Olle Wästbergs oro över högerpopulismens framgångar i politiken.

”Här bör varningsklockan ljuda också i Sverige. I en undersökning vi redovisade i Demokratiutredningen framgick att nästan 85 procent av svenskarna ansåg sig sakna inflytande över politiken mellan valen. Och Sverige är den demokrati som har längst mellan valen.”

Olle Wästberg: Italien skickar en varning till hela Europa

Så ser det ut i en hierarkiskt organiserad demokrati. I en nätverksbaserad demokrati deltar medborgarna och skapar sitt samhälle. Ulf Bjereld kommenterar också Wästbergs inlägg:

”Jag hoppas att den här typen av reflektioner kan få utgöra grund för en djuplodande samhällsdebatt om hur vi bäst värnar den svenska demokratin”

Ulf Bjereld: Hur allvarliga är hoten mot demokratin?

Att värna demokratin aktiverar känslor och tankar som att vi är innestängda och att fiendesoldater attackerar vår borg. Men jag tror att vi kommer längre med andra metaforer. Demokratin finns inuti oss, inte bara i institutionerna, och behöver leva och utvecklas. Vår inriktning ska vara att få demokratin att växa och frodas.

En hierarki relaterar till människor utifrån och in. En hierarki måste värnas och skyddas. Men ett nätverk börjar inifrån människor och låter det styra utformningen av utsidan. I en nätverksdemokrati arbetar vi hårt med att få alla människors röster att höras kontinuerligt och det samtalet utgör byggställningen när vi bygger vårt samhälle. Givetvis är detta svårt men det är ingen anledning att undvika frågan. Vi har inga fungerande forum där alla medborgare deltar motsvarande folkrörelserna och veckomöten i Folkets hus i förra århundradet. Våra medier är inriktade på emotionella sensationer, inte lugn planering. Vi använder Facebook och tror att det kan ge samma resultat som ett avskalat diskussionsforum byggt med öppen källkod. Vi lever i ett nätverkssamhälle men hanterar det som en hierarki. Först när vi utgår ifrån verkligheten kommer vi lösa problemen.

Värld av ändar

Om du vill förstå internet:

  1. Internet är inte komplicerat
  2. Internet är inte en sak, det är en överenskommelse
  3. Internet har ingen intelligens
  4. Gör Internet mer intelligent så minskar nätets värde
  5. Internets värde finns i kanterna
  6. Pengar rör sig till förorterna
  7. Världens ände? Nej, en värld av ändar.
  8. Internets tre förtjänster:

World of Ends

Öka kontakten mellan människor

Att öka kontakten mellan människor är en strategisk inramning som kan användas för att ärligt förmedla ett antal progressiva frågor.

Stockholmspolitik
Idag handlar väldigt mycket av Stockholmspolitiken om framkomlighet och individuellt ansvar. Stadsplaneringsfrågor och kopplingen mellan trafik, hälsa och natur har svårt att ta plats i diskursen. Förbifart Stockholm är en motorväg som diskuteras utifrån en direktkausalitet och metaforer som påminner om rör med vatten i. Mer vatten (bilar) kräver fler eller större rör (motorvägar). Allt annat är irrelevant.
Om samhällsdebatten om Stockholm istället ramas in som en fråga om att öka eller minska kontakten mellan människor aktiveras metaforer och ramar om mänskliga kontakter som bygger på systemkausalitet. En sådan inramning inbjuder till diskussion om hälsoaspekter, trafikens inverkan på lokalmiljön och kontakten mellan stadsdelar. Att argumentera för utökad kollektivtrafik blir mycket lättare och förståelsen för gemensamma trafiklösningar ökas.
Kritiken mot Förbifarten är att den isolerar människor från varandra.

Vård

Vårddebatten fokuserar på konservativa värden och ett strikt marknadsperspektiv. Att diskutera kontakten mellan läkare och patienter aktiverar människors empati och behov av större gemenskap. En slogan skulle kunna vara “Vi närmar oss varandra”. Ramen stärks genom att visa exempel på hur privatiseringen av vården minskar närhet mellan läkare och patienter, ökar avståndet mellan människor och isolerar oss från varandra, till exempel genom att vårdpersonalen inte har tid för patienter.

Invandring och migration

Att göra skillnad på människor är grundproblemet med främlingsfientlighet. Att öka kontakten mellan människor är en ram som inte gör skillnad på människor, det är införstått att detta gäller alla. Ramen styr till och med bort uppmärksamheten från tankar om olikhet. Att aktivera empati och gemenskap är det mest effektiva sättet att se människor som människor istället för raser och nationer.

Internet

FRA, Ipred, Acta, Datalagringsdirektivet. Alla dessa integritetskränkande lagar har det gemensamt att de avskräcker människor från att kontakta varandra. Att förespråka en nätpolitik som vill öka kontakten mellan människor är helt naturligt eftersom nätet handlar om kontakt och samarbete. Att driva lagstiftning som ökar kontakten mellan människor, till exempel att göra internet till en mänsklig rättighet, aktiverar och stärker tron på att FRA-lagen är dålig. Argumenten för att ta bort övervakningen får starkare stöd hos befolkningen och det blir svårare för FRA-förespråkare att hävda sin sak.

 

Andra bloggar om kontakt

Henrik Alexandersson –Frihet, principer, politik, makt och människor

Hans lilla gröna – Sverigedemokraternas dröm är redan verklighet – svenska jobb åt svenskar

Alternativet till Internet är diktatur

Nätet utvecklas mot ökad öppenhet, från webbsidor till bloggar och wikipedia. Men det är lättare att förstå nätet om man byter ut ökad öppenhet mot mottagaren bestämmer. Skillnaden från den fysiska informationsvärlden är framförallt att mottagaren har den tekniska kontrollen över informationen och den skillnaden får stora följdverkningar.

De flesta nätrelaterade konflikter i Sverige 2012 utgår ifrån att den som publicerar något även har rätt att kontrollera det den publicerat. Filmbolag ska till exempel ha rätt att kontrollera filmerna de publicerat.
Men om vi vänder på steken och utgår ifrån det omvända, att mottagaren har rätt att kontrollera det som publiceras. Allt som publiceras tillhör dig… och alla andra! Mottagaren har kontrollen.

Ur det perspektivet får man leta efter andra affärsmodeller än att sälja låtar eller annonser, mottagaren har ju redan kontrollen över låtarna och utrymmet på webbsidorna. Föreställ dig vad det innebär för kinesiska webbsurfare eller småföretag som konkurrerar med branschjättar.

Och det är ju så nätet fungerar. Det ger mottagaren teknisk kontroll över information. Glappet mellan full kontroll för mottagaren och det Internet vi har idag handlar om normer och befintliga samhällsstrukturer, inte teknik.

Läget förändras hela tiden och jag ser inga övertygande tecken på att nätet kommer bli mer slutet, faktiskt. Jag vet att regeringar inför övervakningssystem och företag försöker kontrollera användarna. Men webbsidor bygger i ökad omfattning på återanvänding av information och nätets verkliga makt finns där, hos de enskilda webbplatserna. Att försöka kontrollera information blir alltmer en belastning och både företag och individer ser istället värdet av att informationen sprids, att folk tar del av ens idéer. Utvecklingen går alltså mot ökad kontroll för mottagaren men många stretar emot, stater och företag kommer tvingas till stora förändringar för att fungera i denna nya värld. Men tro mig, det är inte nätet som kommer tvingas att kapitulera.

Vi ser revolutioner i Nordafrika och Mellanöstern med stöd från Internet. Vi ser hur regimer försöker kontrollera informationsspridningen. Varje steg stater tar för att styra och påverka nätet leder snabbt till politikens återvändsgränd, se på utvecklingen i Iran som ett exempel på vad som krävs politiskt för att stävja nätet. För första gången tvingades mullorna öppet bekänna färg och för första gången blev befolkningen som helhet medveten om att de lever i en diktatur.

Skillnaden mellan länder som Iran och Syrien och den västerländska världen är ur detta perspektiv liten. Åtgärder, för att kontrollera Internet, som genomförts i Sverige, USA och andra västerländska länder för att stoppa diverse hot är precis samma som Assad gör i Syrien för att sitta kvar vid makten, som Mubarak gjorde i Egypten och Ben Ali i Tunisien. Det finns bara ett sätt att kontrollera informationsspridning och effekten blir densamma, oavsett om det görs mot galna araber eller ordningssamma svenskar.

Alternativet till Internet är diktatur.

Schlaug.se – Syrien – och våldet
Mikael Clemens’ blogg – Yttrandefrihet vill vi ha

Sergey Brin intervjuas i Guardian

Sergey Brin kommenterar intervjun

Samarbetskulturen är nätets styrka

Samarbetskulturen är nätets verkliga styrka. På i princip alla nivåer fungerar Internet som tekniska och sociala samarbeten. 3 exempel.

1. Distributionen, det som kallas Internet, är en överenskommelse om hur nätverk ska samarbeta:

“The net is an agreement about how networks work together, a way for all the things that call themselves networks to coexist and work together. It’s an inter-network. This agreement doesn’t specify what people can do with the network, what they can build on its edges, what they can say, who gets to talk. The protocol simply says: If you want to swap bits with others, here’s how. If you want to put a computer — or a cell phone or a refrigerator — on the network, you have to agree to the agreement that is the Internet.”

2. Webben är en jättelik samling samarbeten där varje länk är kontaktytan mellan två dokument.

3. Webbtjänster är ofta resultatet av ihopkopplade tjänster, till exempel hitta.se som kopplar samman kontaktuppgifter med karttjänster, branschkategorisering, blombud och sms.

Människor som arbetar mycket med nätet brukar känna igen den här beskrivningen. Men när jag pratar med vanliga dödliga människor så får jag en annan reaktion. Man gillar iofs nätet och man vill inte leva utan det men man är trött på att nätet blivit kommersialiserat, med fler annonser, mer webbenkäter, fler slutna miljöer, mer av allt som behövs för att kunna sälja reklam.

Vad är egentligen nätet bra för?

Den stora förändring som webben orsakat är att alla nu har fri tillgång till oändlig information. Före World Wide Web fick man informationen från tidningar och böcker, tv eller radio. Förändringen har stärkt oss på många sätt. Vi kan mer, lär snabbare, agerar snabbare, ser klarare och tänker större.
Vi bör utveckla och stärka samarbetskulturen som gör detta möjligt. Här är ett par förslag.

Symmetriska uppkopplingar

Problemet med dagens uppkopplingar märks när man har filmat något och laddar upp videon till YouTube eller synkar desktopfiler med nätet (vilket dock går förvånansvärt bra med hjälp av Dropbox), internetuppkopplingen utåt går ungefär en tiondel så snabbt som när vi laddar hem eller kollar på något.

Synen på människors beteende på nätet är formulerad utifrån ett TV- och radioperspektiv, formulerad i en värld med producenter och konsumenter, en värld där väldigt få människor var både producent och konsument.

På nätet är förhållandena de omvända. Internet är symmetriskt, nätet gör ingen skillnad på producent och konsument utan allt är noder i ett nätverk. Följden för oss som använder nätet är monumental. På nätet är vi deltagare. Vi skapar, söker, redigerar och konverserar. Vi är aktiva och målinriktade och vi har ett aktivt förhållningssätt till mediet. 

Eftersom nätet inte har något centrum och vi har stor glädje av detta så bör upp- och nedladdning ske med samma hastighet.

Stockholm++

Något som skulle fascinera all världens nördar och uppmärksammas av varenda it-tidning i världen är ett öppet, heltäckande trådlöst nätverk som ger alla i Stockholm tillgång till Internet gratis. Det skulle ändra den digitala utvecklingen i Sverige. När nätet finns överallt, ungefär som luft, kommer många anmärkningsvärda idéer kläckas. Den typen av infrastruktur stimulerar människors kreativitet på oväntade sätt. Många it-kunniga skulle vilja leva här bara för att känna hur det känns.
Omöjligt att genomföra säger en del. Inte alls säger Google. Just därför, just för att det är en utmaning borde vi göra det, säger jag.

Stå på Sveriges axlar

Stockholms stad har gjort offentliga data tillgängliga för remixning, att bygga vidare på. Det finns uppgifter om invånarantal, skolor och äldreomsorg, kartor, gatunät, luft, vatten, avfall med mera. Utvecklare och företag kan förbättra sina tjänster genom att koppla in sig till stans statistik.

Det är inte så svårt att tänka sig hur man kan gå ett steg längre och tillgängliggöra offentliga data för hela landet. Mer data öppnar fler möjligheter och bättre tjänster.

Men man kan gå ännu längre! Vi kan besluta att allt som publiceras på nätet i Sverige, och som inte är licensierat på något sätt, är lagligt att bygga vidare på och återanvända.
Vad skulle det vara bra för? Till exempel skulle någon kunna trycka och ge ut en tidning med de bästa artiklarna den läst senaste månaden. Man kunde publicera en version av den svenska webben bättre anpassad för synskadade.

Öppen källkod

Inför öppen källkod i alla offentliga miljöer. Island är det senaste landet att fatta beslut om det.

Stockholm++

Mats Berglund skriver idag om bristen på it- kunnigt folk i Stockholm och om ett seminarium som frågade sig vad Stockholmspolitiker kan göra åt saken. Han efterfrågar bättre förslag än de som nämndes på seminariet, vilket i stora drag handlade om utbildning och arbetsmarknadsmatchning. Frågan Mats ställer påminner mig om det Paul Graham brukar skriva om, hur ställen som Silicon Valley funkar och hur man kan återskapa en sån miljö.

För att skapa ett nytt Silicon Valley är det avgörande, enligt Paul Graham, att samla två grupper på samma plats, nämligen rika människor och nördar.

Eftersom Stockholm har en hel del rika investerare men inte så många nördar så tänker jag att man även har näringspolitiska skäl att locka hit den senare gruppen. Och då snackar vi om nördar, inte geeks som kan skämta om tekniken utan att fastna i det, nej riktiga nördar som verkligen inte bryr sig om något annat än sin kodning.

Hur får vi nördarna att älska Stockholm? Jag tror att det kan bli svårt. Stan är fylld med sånt som nördar ogillar, utseende- och prestationsfixering, folk har svårt att le ärligt mot varandra, få samtal bygger på genuint intresse för saken som avhandlas och man bor i för små bostäder med mycket oljud på gatan utanför till vansinniga priser.

Nej det kanske är bättre att satsa på ett område en bit utanför stan, ett ställe som har det nördar gillar men som inte dras med Stockholms laster. Vad är det för en plats?

Man ska kunna promenera omkring, det ska finnas massor av fik och coffee shops och många bokhandlar. Bra skolor och universitet är avgörande. Avvikande beteende måste tolereras, ja uppskattas och områdena ska vara lugna. Stället ska ha karaktär, som Gamla Stan, så att man kan glida runt och må bra när man inte kodar. Hmm.

Kista har allt detta förutom karaktär. Uppsala är bättre men ligger lite långt bort. Kanske kan vi knyta ihop Stockholm och Uppsala med snabba och flexibla transporter. Men det blir inte nån riktig Silicon Valley-känsla. Det är svårt att hitta ett bra område, kanske något i Söderförort?

En satsning som skulle locka både nördar och andra kreativa är att genomföra det som Google planerade för San Francisco häromåret, ett öppet, heltäckande trådlöst nätverk som ger alla i Stockholm tillgång till Internet gratis. Förutom att varenda it-tidning i världen skulle uppmärksamma det och nördar världen över skulle fascineras av de tekniska utmaningarna så skulle det ändra synen på digital utveckling. När nätet finns överallt, ungefär som luft, kommer många anmärkningsvärda idéer kläckas. Den typen av infrastruktur stimulerar ofta innovationsklimatet på oväntade sätt. Många it-kunniga skulle vilja leva här bara för att känna hur det känns.