Orsaken till Socialdemokraternas kräftgång i opinionen är att de försöker kombinera två moraliska kompasser som är varandras motsatser. Partiet borde istället anamma sin samtid, som handlar om rörelse och förändring, och göra den till sin.

Ulf Bjereld skriver om läget i svensk partipolitik och om Socialdemokraternas opinionssiffror som trots mycket goda resultat inte vill lyfta. Han ställer två frågor till läsaren och jag kan inte hålla mig :-)

Denna analys siktar längre fram än valet om ett år men jag tror partiet vinner även kortsiktigt på att följa dessa rekommendationer.

1.) Varför växer inte Socialdemokraterna, när den borgerliga oppositionen ju är så svag?

Socialdemokraternas opposition är inte de fyra borgerliga partierna, det är Sverigedemokraterna.

För väljarna handlar politiken om upplevelsen av idéer och hur vi ser på oss själva. Frågan en väljare undermedvetet ställer till sig är- vem är jag och vem vill jag vara?

Kampen, i väljarnas huvuden, står mellan två idéer och vilket parti som bäst representerar dessa.

De flesta människor har varianter av båda idéerna. En demokratisk, närande idé. Att människor är empatiska och ansvarstagande och ska vara fria att bestämma över sig själva. Den andra idén är en strikt, centraliserad auktoritet som utövar disciplin och kontroll.

En person kan till exempel se på arbetsmiljöfrågor ur ett närande perspektiv, tycka att det är rätt att den som arbetar är skyddad från skador, att relationen mellan arbetsgivare och arbetstagare är i balans och att den som arbetar ska kunna leva på sin lön. Samtidigt kan hen ha en strikt idé om hur familjelivet ska fungera, att barnen ska lyda föräldrarna och att pappan alltid har sista ordet.

Om ett parti är otydligt med vad det representerar så är det svårt för människor att identifiera sig med partiet.

SD representerar det strikta, autokratiska synsättet fullt ut och blir därmed begripligt för väljarna. Om jag tror på centraliserade, storskaliga metoder så är SD det uppenbara valet.

Socialdemokraterna försöker kombinera de två moraliska kompasserna som är varandras motsatser.

När Stefan Löfvén ibland vill låta bestämd, när han pratar om att göra rätt för sig, då låter det som att människor får vara med i samhällsgemenskapen endast om vi presterar, till exempel om vi så snabbt som möjligt kommer tillbaka till arbetsplatsen efter en sjukdom. Då aktiverar han värden som auktoritetstro, kontroll och disciplin.

Men när Stefan pratar från sitt hjärta, när han berättar om sin uppväxt och hur styvföräldrarna tog hand om honom, att livet och samhället handlar om villkorslös kärlek, då aktiverar han den solidariska sidan i människor, den som ställer upp för andra utan förväntningar på motprestation.

De här idéerna står i motsats till varandra. När Socialdemokraterna försöker kombinera dem så är det svårare att förstå vad partiet står för.

Men var det inte precis så Socialdemokraterna gjorde på nittonhundratalet? De byggde folkhemmet med solidaritet och disciplin och det gick ju helt okej, eller?

Jo men problemet är att det var nittonhundratal och stora delar av Sverige fungerade centraliserat och hierarkiskt. Så är det inte längre.

Samhället har förändrats

Svenska samhället är inte längre hierarkiskt organiserat. Vi rör oss bort ifrån centraliserade strukturer mot distribuerade lösningar. Människor blir självbestämmande på allt fler områden. Vi kommunicerar och samarbetar direkt med varandra. Könsroller bestämmer vi själva över. Ekonomiska marknader följer det distribuerade nätverkets logik. Energiproduktionen går från att vara en servicemarknad till en produktmarknad och kontrollen över energin distribueras. Och så vidare.

Om jag ska beskriva samhällsutvecklingen med ett ord skulle jag säga att den är progressiv.

Politiken har inte förändrats

Vi har levt med denna utveckling i decennier men politiken har svårt att anpassa sig. Tydligast ser vi det i försöken att återskapa ett industrisamhälle och en arbetsmarknad i samklang med nationella behov. Nya Moderaterna lyckades formulera denna konservativa dröm som något modernt, nästan progressivt. Sverigedemokraterna gör samma sak men försöker inte dölja sin bakåtsträvande ambition utan stoltserar med den. Båda dessa partier tror på centraliserade lösningar och det gör även deras största motståndare Socialdemokraterna.

Socialdemokraternas framgång på nittonhundratalet berodde på att partiet förstod sin samtid och utvecklades med den. Industrisamhället fungerade bäst när det styrdes och organiserades från en stark central.

Samhällsförändringen som skett de senaste decennierna har partiet inte förstått. Därför ägnar man sig åt sånt man känner igen och har lösningar för, de storskaliga centraliserade systemen. Problemet är att SD och M också ägnar sig åt detta och deras politik passar bättre ihop med hierarkiska, centraliserade strukturer.

Partierna slåss om samma kaka.

2. Vad ska Socialdemokraterna göra för att växa åtminstone upp till 35 procent inför valrörelsen 2018?

Vår tid handlar om rörelse och förändring, inte stabilitet eller ordning och reda.

Här finns ett mentalt utrymme i svenskarnas hjärtan och huvuden som inte fylls av något parti och bara ligger och väntar på att någon ska ta sig an det. Socialdemokraterna verkar intresserade men samtidigt rädda för förändringen som krävs om de ska ta sig an det.

Socialdemokraterna kan anamma sin samtid och göra den till sin. De kan ta tydlig ställning för solidaritet och humanism. Utgångspunkten är den enskilda människan. Internet är en nyckelkomponent. Feministiskt initiativ och Miljöpartiet uttrycker delar av idén. Socialdemokraterna borde agera folkrörelse fullt ut.