Monarkins roll i Sverige

En dag som den här stärks min övertygelse om att Sverige måste avsluta monarkin. Idén om genetisk överlägsenhet är inte försvarbar. Att vi låter spektaklet fortsätta är ett tecken på något dåligt, att vi inte sätter stopp för det som värmer och underhåller men som vi vet är fel. 

Kanske är det som Lena Andersson skriver i Regenten som foster att det är dags för svenskarna att flytta hemifrån:

”Ohjälpligt inneboende i monarkin finns de värden som så många äcklas av när Sverigedemokraterna bär fram dem: svenska krusbär, hembygdsgårdar, påbjuden kristendom, stabil nationell gemenskap, blodsmystik, konservativa familjevärden, könsroller, en ”trygghetsskapande” ledare som ger kontinuitet ovanför det ombytliga, opålitliga folket och dess käbblande politiker.

Monarkin gör nationen till en stor familj. En far och en mor håller sin skyddande hand över barnaskaran. Av flera uttalanden i fjolårets tv-dokumentärer framgick att de kungliga ser på sin ”roll” som förälderns inför barnen och deras behov, men också att de som moderna föräldrar vill arbeta hårt för att uppfylla sina plikter inför barnen och förtjäna deras respekt.

Att kapa banden till föräldrar kan vara skrämmande. Det är svårt att mista det man har och gå in i det man inte känner till. Men att seriösa människor anför som argument mot avskaffad monarki att de inte förstår vad vi ska ha i stället, det vill säga hur vi ska klara oss, är beklämmande. Man måste flytta hemifrån någon gång.”

Vi är en stor familj som bryr oss om varandra, där allas lika värde är en självklarhet och där den enes bröd aldrig kommer att innebära den andres död. Moderaterna har fel som tror att svenskarna är beredda att skada andra för att ge sig själva mer pengar i plånboken. Inte så länge vi tvingas leva med sanningen.

Vi kan se våra starka reaktioner på främlingsfientlighet som ett budskap om oss själva och om vårt samhälle. Att Fredrik Reinfeldt tar upp vår etnicitet som argument för… ja vad som helst är inte ett tecken på rasismens intåg i svensk politik utan att vi går mot ljusare tider, han kommer få betala ett högt pris tills han erkänner att det han sa var fel. Svenskarna ser på den här sortens handlingar med klar blick och en väl utformad bild av hur vi vill att Sverige ska fungera. Ingen svensk politiker kommer få något större stöd för  argument om etniska svenskar.

För ett par veckor sedan tog jag upp svenskarnas låga nationalkänsla och att vi måste konfrontera vårt förflutna och acceptera oss själva som vi är, att vi duger som vi är, att Sverige duger som det är, oavsett om vi förlorar i OS eller får sämre resultat i internationella välfärdsmätningar.

Så idag slog mig tanken att monarkins avslut kan vara den handling som åstadkommer just det, som får oss att acceptera oss själva, som får svensken att gråta ut och för första gången älska sig själv.