Människors deltagande är utgångspunkten för den progressiva synen på politik. Partiernas uppdrag är att skapa verktyg och system som hjälper människor att delta, och som gör det lättare för medborgare att bidra till det gemensamma. Hinder som människor möter när de försöker förverkliga sina idéer i politiken måste rivas.

Till min stora glädje uttrycker Gustav Fridolin, Anders Wallner och Helene Öberg det här väldigt väl idag på DN Debatt. Miljöpartiet har satt upp ambitiösa mål för arbetet att hjälpa människor till ökat deltagande och det jag skrev igår, att partierna ska fungera som en hävstång för medborgarna, genomsyrar hela debattinlägget:

“Tror vi på att alla någon gång i sitt liv ska ha möjligheten att ta ett politiskt uppdrag ska ingen behöva välja bort politiken för att man har svårt att få barnpassning eller jobbar på oregelbundna tider. Vi måste upp ur källarlokalerna och in på lunchfiket. Mötet över nätet som man planerar in själv ska vara lika naturligt som kvällsmötet. Och när vi väl träffas ska lekhörnan vara ett lika naturligt inslag i mötesmiljön som talarlistan.
Det måste gå att förverkliga sina idéer i politiken, även om man just för stunden inte vill eller har möjlighet att ta ett politiskt förtroendeuppdrag. När vi människor engagerar oss förväntar vi oss att de särskilda erfarenheter vi bär på ska kunna diskuteras med andra som är insatta, och läggas till grund för politiken.”

Skillnaden mellan ett folkstyre och ett elitstyre är, förutom moraliska olikheter, att folkstyret varseblir människor och samhälle på sätt som en elit aldrig kan klara av. Mängden deltagare i en demokrati avgör om medborgarna har en någorlunda klar bild av verkligheten eller om man går till val och fattar beslut utifrån en illusion av det som sker. Vi får leva med väldigt olika samhällen beroende på vilken modell vi använder.